Snarare vanlig hyfs än censur

SVT ska sända en ny version av ”Här kommer Pippi Långstrump” från 1969 på barnkanalen. Serien kommer också att kunna köpas på DVD. I nyutgåvan ämnar klippa bort beskrivningen av Pippis pappa som ”negerkung”, samt en ”kinesimitationen”.

Rättighetsinnehavarna och Lindgrens släktingar är införstådda med klippningen och är av åsikten att författarinnan skulle ha välkomnat klippningen om hon varit i livet.

Och vad skulle problemet egentligen vara? Varken berättelsen om Pippi eller någon av karaktärerna påverkas. Det är väl naturligt att göra ändringar med tanke på att samhället förändrats.

Till skillnad från när Lindgren skrev sina böcker finns det ju i dag många barn i Sverige som skulle kunna känna sig exkluderade av Pippis ord. Passagerna som SVT nämner kan uppfattas som stötande. Att ta bort dem är väl snarare god hyfs än censur?

Ändå rör nyheten om klippningen upp känslor. Dels på nätets rasistiska nyhetssajter som verkar se SVT:s beslut som en stridshandling i ett kulturkrig, och dels i liberala tidningar som Dagens Nyheter och Sydsvenska Dagbladet. De senare menar att man av principiella skäl inte att ska använda saxen, utan i stället förpacka det hela med problematiserande förord och sedan ha en samtalsstund med barnen där man förklarar sammanhanget.

Uppenbarligen finns det journalister som lever i en värld där det är självklart att barnen själva inte har afrikanskt eller asiatiskt påbrå, och där det är lika självklart att föräldrarna har tid, ork och kunskaper att sitta ned med barnen och analysera TV-programmens historiska kontexter.

Det måste också medges att det finns litteratur där pedagogiskt extramaterial kan vara en bra väg att hantera otidsenliga uttryck. Men då handlar det sannolikt om böcker för lite äldre barn, och om beskrivningar som är mer bärande i berättelsen.

I fallet Pippi Långstrump för de rasistiska bitarna inte historien framåt. Barnen som tittar är sannolikt inte heller upplagda för en föreläsning om Myrdalssverige. Blir de intresserade av bakgrunden när de blir äldre finns ju originaltexterna kvar, förutsatt att någon postkolonialt sinnad bibliotekarie inte har varit där och rensat, men det är en annan diskussion.

För ett av felen man kan göra när de här typerna av debatter startar är just att se det som en antingen eller fråga. Antingen ska vi aldrig röra i skrivna verk, eller så måste vi censurera allt – inklusive religionernas heliga böcker. Men det borde ju gå att finna ett mellanläge där litteraturen finns tillgänglig i sin ursprungsform, men där man inte sänder barnprogram som innehåller rasistiska skämt. Just barnkultur är ett område där man historiskt alltid har förändrat. Till exempel lär ursprungsversionen av Törnrosa ha innehållit beskrivningar av våldtäkter. Sagan har inte förlorat på att sådana passager har tagits bort.

Visst finns det ibland problematiska censurtendenser i Sverige. Men att Pippis pappa får bli enbart sjörövare är en ofarlig anpassning till samtiden. För att Astrid Lindgrens författarskap ska överleva är det sannolikt en förutsättning. Alternativet är ju att både barn och vuxna finner berättelserna pinsamma och undviker dem.

Mathias Bred