Solzjenitsyn ännu aktuell

Ledare Artikeln publicerades
Alexander Solzjenitsyn under mottagningen av Nobelpriset i litteratur, i Konserthuset i Stockholm december 1974.
Foto: Jan Collsiöö/TT
Alexander Solzjenitsyn under mottagningen av Nobelpriset i litteratur, i Konserthuset i Stockholm december 1974.

I veckan är det hundraårsminnet av nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyns födelse. Den ryske dissident och författare som i Tolstojs och Dostojevskijs litterära tradition dök djupt ned i människohjärtat och med fara för sitt eget liv avslöjade samtidens politiska förtryck i Sovjetunionen med en kritik som nådde existentiella nivåer.

Född revolutionsåret 1918 som son till en from ukrainsk mor och en kosack till far, som tjänstgjort som officer i den kejserliga armén, var det dock först efter hans erfarenheter från andra världskriget som han började ifrågasätta Sovjetunionen och den kommunistiska ideologin. Efter att ha bevittnat sovjetiska soldaters krigsbrott mot tyska civila – äldre som rånades och kvinnor som våldtogs, ibland tills de dog – började han tvivla på hela sovjetmaktens moraliska fundament.

Där tändes en låga som sedan skulle brinna starkt under resten av hans liv. Hädanefter skulle hela hans liv vigas åt att med litteraturen som vapen med en närmast profetisk skärpa gå i strid mot samhällen och stater som förlorat sin moraliska kompass.

Kort efter detta uppvaknande yttrade han sig kritiskt om Stalin i några brev, varpå han hamnade i Gulag. Därmed var hans öde förseglat; den marxistiska världsbilden övergavs för en dröm om hur Ryssland efter kommunismens framtida fall skulle kunna byggas upp på traditionella värderingar och kristen tro, med starka lokalsamhällen – kanske något av en rysk kristdemokrati.

Det var bara en tidsfråga innan han sändes i exil och slog sig ned i USA. Inte heller västvärlden förskonades kritik: han menade att väst svek de länder i tredje världen som hamnade under socialismen.

Han tyckte sig i den fria världen se ett tilltagande moraliskt och andligt förfall. Sammanfattandes sitt livsverk citerade han vad han hört av de gamla gummorna och gubbarna i barndomen: ”Människorna har glömt Gud; det är därför allt detta har hänt.” Det blev för mycket för många i väst, och han kom att leva förhållandevis isolerad fram till kommunismens fall då han återvände till ett fritt Ryssland.

Men det nya Ryssland utvecklades inte som han hoppats. Han kom att kritisera både oligarkerna och kommunismnostalgikerna, och senare även Putin. När Solzjenitsyn avled för tio år sedan hyllades han i Ryssland som en hjälte. Frågan är hur länge han kommer hedras, i och med att landet utvecklas alltmer i auktoritär riktning samtidigt som kommunismens illdåd relativiseras och korruptionen frodas. Dagens Ryssland lever knappast upp till hans högtstående moraliska standard. Redan hörs både socialister och nationalister som förkastar honom som en landsförrädare.

Kanske hade han istället glatt sig åt att se hur konservatism och religion runt om i världen gör en comeback, eller att delar av hans tankegods traderas vidare av en sådan som Jordan B. Peterson. En sak är i alla fall säker: Solzjenitsyns klarsynta samhällskritik är fortfarande aktuell, oavsett om man som läsare är ryss eller västerlänning.