Spelandet fortsätter

Ledare Artikeln publicerades

Spelbranschen har knoppat av sig, en del håller sig innanför lagens riktmärken och en annan ger sig efter spelarna med missbruksbeteende. Det är uppenbart att politik inte ensamt kan lösa problemet.

Spelmissbruk är ett elände. Fördelen med dagens aggressiva marknadsföring från spelbolagen är att eländet syns. Så var det inte för femton år sedan. Problematiken var betydligt mindre synlig och de som fastnade ensammare. De senaste årens intensiva marknadsföring, framför allt i TV, lär ha fått många att reagera. Och givit allmänheten en inblick i de ständigt pockande erbjudanden som plågar missbrukarna.

Foto: Karin Wesslén / TT

I förra veckan avgjorde Högsta Domstolen att spelmissbruk skall kunna leda till att en person förses med förvaltare. Konsekvenserna av spelandet kan bli lika förödande som droger eller alkohol och bli en angelägenhet för det offentliga. Avgörandet baseras på ändringar i socialtjänstlagen som ger myndigheterna större befogenheter att arbeta mot spelberoende som uttryck för en förändrad inställning till spelmissbruk från samhället sida. Förvaltarskap är dock en mycket ingripande resurs som inte skall användas om någon annan insats bedöms kunna hjälpa personen i fråga.

Regeringen har också varit aktiv på området. Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) presenterade i veckan statistik på hur spelmarknaden anpassat sig till de nya regler som gäller för spelreklam sedan årsskiftet. Minskningen av branschens annonseringskostnader har hittills varit sexton procent. Det är en försiktig minskning som inte helt kan härledas till de nya reglerna. Istället verkar upplägget där spelare själva kan spärra sig från licensierade kasinon vara den avgörande reformen.

Sedan årsskiftet räknar regeringen med att spelbolagen gått miste om etthundratjugofem miljoner kronor genom att spelare frivilligt stängt av sig själva. Samtidigt har det vuxit fram en flora av kasinon som marknadsförs just mot personer med spelpaus. Dessa saknar också licens för att verka i Sverige vilket gör utsattheten större. Den lagliga kasinobranschen har varit bra på att anpassa sig till de nya reglerna och den översyn som görs. De ärenden som uppkommit har i stor utsträckning åtgärdats inom ramen för systemet.

Det är uppenbart att spel är ett meningslöst risktagande som försätter många i svåra problem. Det är också tydligt att tekniken rör sig snabbare än politiken och lagstiftningen, den som vill utnyttja missbrukare kommer hitta sätt att göra det. Det är välkommet att spelmissbruk hamnat på radarn, att fler tar aktiv ställning till spelandet innan de möter det för första gången. Medborgarna kommer inte kunna förvänta sig att politiken skall lösa detta åt dem.