Annons

Spökhus bör rivas

Hus som står tomma och förfaller kunde tyckas vara ett obefintligt problem i bostadsbristens Sverige. Men fenomenet är vanligt, och på grund av politiska tillkortakommanden svårt att göra något åt. Får man inte tag på ägaren, går det inte att vidta några åtgärder.
Ledare • Publicerad 2 mars 2020
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Foto: Henrik Montgomery/TT

Från Lessebo rapporterades nyligen att kommunen anlitar polisen för att få kontakt med ägare till ett hus som måste rivas. Det är självklart orimligt att polisens resurser ska gå till sådant.

Annons

Det hade inte behövt vara så här. För fem år sedan tog Boverket fram en rapport om ovårdade tomter och förfallna byggnader, och närmare bestämt vad kommunernas byggnadsnämnder kan göra åt dem. Kommunerna har ansvar för tillsynen, men hindras av kravet på att få kontakt med ägarna och risken för att själva få stå för kostnaderna för exempelvis rivning.

Efter att ha studerat frågan, kom Boverket fram till att det krävs ”radikala och från rättssäkerhetssynpunkt långtgående åtgärder”. Personerna som låter hus förfalla tenderar att ha flyttat iväg och finnas på okänd adress. ”Problemet är störst i kommuner där fastigheter i större utsträckning ägs av personer som har sin huvudsakliga vistelse utomlands”, skrev Boverket. ”Det är ... en ofta omständlig och tidskrävande process att delge personer utomlands.”

Istället för att leta efter husägare att överlämna beslutet till ska kommunen kunna anslå det i Post och inrikes tidningar på nätet. Det radikala i detta är att personer potentiellt inte får reda på vad som krävs av dem. Det är, som Boverket noterar, ett ingrepp i äganderätten och en inskränkning i behovet av rättssäkerhet.

Ändå kan det motiveras. Dagens ordning drabbar inte bara kommunerna, som får ägna tid och kraft åt i grunden rätt enkla ärenden, utan också samhällena omkring de förfallna husen. Övergivna hus drar ner helhetsintrycket av grannskap. Det är viktigt att ägares intressen bevakas, men också grannar har legitima intressen.

Kostnaderna är en svårare fråga. Enligt Boverket undviker kommuner att arbeta alltför aktivt med förfallna hus, eftersom värdet är mycket lågt och ägarna tenderar att sakna resurser att göra något åt problemen i alla fall. ”Kommunen riskerar att i slutändan få betala hela eller en stor del av kostnaden för en verkställighet”, skriver Boverket.

Myndighetens lösning på detta blev ett statligt stöd för rivning av förfallna byggnader. Det är märkligt att ingen har tagit till sig förslaget. Det skulle lösa ett konkret problem för kommuner som är svårt ansatta på många andra områden. Det skulle bevisa statens intresse för vad som händer på mindre orter. Och det skulle ge grannarna en chans att genom omsorg om sina egna hus höja värdet på ett sätt som är omöjligt med ruckel i närheten.

Övergivna hus har varit en följetong i flera kommuner. 2016, efter Boverkets rapport, sattes visst hopp till att spökhusen skulle bli lättare att riva. Men sedan dess har inget hänt, mer än att förfallet har tilltagit.

Och så kommer det att fortgå. Befolkningsminskning i många kommuner, alltmer oklara ägarförhållanden och en större del av befolkningen som i verkligheten bor utomlands kommer att ge fler hus som ingen tar hand om. Men förslagen finns. Det som saknas är en handlingskraftig regering.

Daniel BrawSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons