Ställföreträdande skuld

Ledare ,

Den tyske förbundspresidenten Frank-Walter Steinmeier bad nyligen om ursäkt för det lidande Tredje riket åsamkade Polen och Europa. Det är inte första gången Steinmeier framför en ursäkt för Hitlertysklands härjningar – för knappt ett år sedan riktade han en till Grekland. Han är inte heller ensam bland samtida ledare om att be om förlåtelse för en stats eller inrättnings handlingar i det förgångna.

Foto: Pontus Lundahl/TT

Frågan är emellertid hur rimliga ställföreträdande ursäkter och kollektiv skuld kan sägas vara. Vem är kapabel att be om ursäkt för vad i sådana hänseenden? Påven Johannes Paulus II bad om förlåtelse för en rad historiska företeelser, inte minst korstågen och inkvisitionen. Göran Persson bad som statsminister om ursäkt för Sveriges hållning till Tyskland under andra världskriget och för att Tage Erlanders regering offrade Raoul Wallenberg för grannsämjan med Sovjetunionen.

Gemensamt för Steinmeier, Johannes Paulus och Persson är att ingen av dem bar något ansvar för händelserna de bad om ursäkt för. Man kan således på goda grunder ifrågasätta om de överhuvudtaget var i stånd att be om förlåtelse för dem. Historien är fix och fryst, de ansvariga för alltid borta och stumma. Vilket värde har egentligen en ställföreträdande ursäkt?

Förutom problemet att andra talar för dem som faktiskt utfört missdåden finns det också en risk att sentida ursäkter slätar över och förminskar mörka sidor av historien. En ursäkt inbegriper eller indikerar trots allt ett element av försoning och avslut.

Till det kommer att den botgöring genom ombud som vi talar om här kan få en urvattnande verkan. Journalisten Zendry Svärdkrona skrev vid tidpunkten för Perssons ursäkter att de innebar ”ett slags devalvering av moraliskt kapital, det viktiga kapital som ligger förborgat i förmågan till självrannsakan och smärtsam personlig omvärdering och som utmynnar i ett medgivande och kanske en bön om förlåtelse? Vilka ursäktsvalörer har vi kvar för att uttrycka djup och äkta ånger ifall vi har förbrukat dess innebörd i gester som till mycket litet förpliktar?”

En sista invändning mot ställföreträdande ursäkter rör den världsbild och historiesyn de är förknippade med. Medvetet eller omedvetet är utgångspunkten att stater och institutioner utgör evärdliga moraliska subjekt. För vad förenar annars tvåtusentalets katolska kyrka med elvahundratalets? Perssons Sverige med Per Albin Hanssons eller Erlanders? Dagens Tyskland med Tredje riket?

I förlängningen krävs någon form av idé om att den kollektiva enhet man företräder är en historisk organism för att resonemanget skall gå ihop. Detta är dock ett daterat och felaktigt tänkesätt som vållat åtskilligt ont, inte minst genom nationalsocialismens förskyllan.

Den ställföreträdande ursäkten och den kollektiva skulden är ihåliga villor vi gör klokt i att befria oss från. Det är föga konstruktivt att fokusera på oförrätter som inte går att sona. Historien är vad den är, det ligger inte i vår makt att göra den bättre – annat än kosmetiskt, vilket samtidigt betyder att vi skapar en falsk känsla av att rättvisa skipats.