Ständigt dessa låtsaslekar...

Ledare Artikeln publicerades

Som vi skrev i går: migration och gängbrottslighet hör tyvärr delvis ihop. Bara ett dygn senare är det än mer uppenbart att det också handlar om identiskt svårbearbetade trauman så fort de översätts till politik.

 

Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

 

Neurosen i fråga har sitt fäste i Sverigedemokraterna. De har ju bjudits in till den migrationspolitiska kommittén – helt i strid med regeringens policy att stänga dem ute, som från samtalen om brottslighet. Då går Ebba Busch Thor ut och förklarar att det vore bra om Sverigedemokraterna också var med på en slutgiltig uppgörelse där. Och det rapporteras som om det vore något spektakulärt: ”Är det verkligen realistiskt att de ska vara med på en bred uppgörelse?” undrar Expressen häpet. Som om det vore självklart att en del skall enas och andra sitta i kommittén enbart för syns skull.

Och Busch Thor säger det alla vet: att det finns en grundläggande samsyn i migrationsfrågan mellan Socialdemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Och att det är viktigt att samsynen får övertrumfa Miljöpartiets möjligheter att utforma en verklighetsfrånvänd migrationspolitik med regeringen som gisslan. Att de berörda i varierande mån vill erkänna att det är så här är en annan sak. Det är som så ofta i Sverige, att det är förtvivlat svårt att få makthavare att sluta med låtsaslekar.

Samtidigt intervjuar Dagens Nyheter Moderaternas rättspolitiske talesperson Johan Forsell. Eftersom regeringen vägrat bjuda in Sverigedemokraterna till samtalen om brottslighet har Forsell tagit det uppenbarligen kataklysmiska steget att fråga Sverigedemokraterna vad de tycker om de moderata förslagen på området. Man ser framför sig hur reportern nästan darrar då denne håller fram mikrofonen för frågan: ”Om arbetet i sjupartigruppen går i en riktning som ni inte gillar, är ni då beredda att gå till SD för att söka stöd?”

Och så där håller det på. Det spelas och spelas. För mediebilden, för debatten, för de politiska positionerna och för den parlamentariska matematiken, i lager på lager. ”Är det kris så är det kris” svarar Forsell. Men även om det inte varit kris hade det hela varit larvigt. Sverigedemokraterna behöver knuffas ut på banan och tvingas ta ansvar i stället för att plocka ständiga martyrpoäng.

Tidigare gick Kristdemokraternas gruppledare Andreas Carlson ut och förklarade att om inte regeringen ändrade sig och bjöd in även Sverigedemokraterna skulle Kristdemokraterna arrangera egna samtal där alla var välkomna. Det kunde även Moderaterna ha tagit initiativ till. Men den där tuffheten försvann i rodnande tystnad och i går stängdes dörren bakom sju av åtta riksdagspartier.

Även Moderaterna och Kristdemokraterna dukar under för larvet. Och Sverigedemokraterna kan kalla sig det enda vuxna partiet. Men det är förstås inte sant. De är inte vuxnare än andra men de står stilla där andra låtsasleker. De klarar sig för att de aldrig släpps in i ett medialt och politiskt mönster där de utsätts för samma prövningar som andra.

Och åtminstone vad gäller brottsligheten så är det ju faktiskt kris.