Staten är på väg att bli nationslös

Ledare

Svenska försvarets instruktion, Soldaterinran, kan ses som ett tidsdokument som visar statsmaktens syn på Sverige och dess plats i världsordningen.

Artikeln publicerades 30 mars 2013.

Versionen från 1966 beskrev soldatens uppgift: “värna vår frihet att själva forma vår rättsordning och kultur”. Den reviderade versionen 2009 är ändrad till: “Med gemensamma krafter till det yttersta försvara vårt land och frihet”.

Ordet “yttersta” låter kraftfullt, men riktigt vad som skall försvaras är oklart. I en tid präglad av EU och invandring framstår både “själva forma” och “vår rättsordning och kultur” som överord och har tagits bort. Den nationellt självständiga demokratin glider mot ett vagare medbestämmande och “vår kultur” mot ett vidare och vagare multikulturellt amalgam. Demokratins båda komponenter, demos folk och krati styre, anses behöva en revidering.

Demokratin representeras i första hand av den moderna västerländska nationalstaten. Denna utformning kritiseras dock ofta. I ett EU-perspektiv uppfattas nationalism och självstyre som en källa till konflikt som bör motverkas med överstatlighet. Den omfattande invandringen till Sverige utmanar den tidigare dominerande synen av Sverige som ett svensk folkhem.

Nu hävdas att en ny mångkulturell ordning är berikande i flera hänseenden. Denna kritik mot nationalstatsidén uppfattar sig inte som riktad mot demokratin utan snarare mot företeelser vilka ses som demokratiska ofullkomligheter. I varje reformförslag, oavsett intentioner, ligger inte bara en potential till förbättring utan också till försämring. Frågor måste ställas om en multikulturell utveckling är nödvändig och önskvärd.

I en serie brev till Smålandspostens läsare kommer jag att diskutera den multikulturella “revisionismen” av demokratin och ställa den mot uppfattningen att nationalstaten förblir demokratins stabilaste grund, medan “postnationella” lösningar löper hög risk att blir “postdemokratiska” och “postliberala”. Redan 1861 argumenterade John Stuart Mill för att demokratin förutsätter en nationalstat och att multikulturalism därför inte är kompatibel med demokrati.

Demokratin har under en period fungerat som en överideologi för olika politiska uppfattningar, men nu syns ett mönster där multikultur föreslås som överideologi och demokratin blir ett element som kan bli föremål för revisioner i detta överordnade projekt. Multikulturalismen är i sig inte demokratisk och det är oklart hur odemokratiska och demokratiska traditioner skall integreras.

Multikulturella entusiaster gör antaganden om att detta kommer att lösas på ett bra sätt. Den inställningen beskrivs ofta som ett val av en positiv attityd i kontrast till “rädsla”; rekommendationen är att gilla läget och se möjligheter, inte problem. Denna artikelserie har en mer problematiserande vinkling och det är just de demokratiska effekterna av en alltmer nationslös statsmakt som står i centrum. Kan en demokrati fungera väl utan ett demos?

Jan Tullberg