• DISKUTERA
•      

Staten stänger historiska dörrar

Ledare 2012-08-11 | Uppdaterad 2012-08-11

Många stiftelser äger kulturellt viktiga byggnader och förvaltar dem väl.
Staten planerar att sälja en rad byggnader som är kulturhistoriskt värdefulla, mot bakgrund av att förvaltningen har blivit för dyr. Syftet är att skapa en mer effektiv struktur på fastighetsförvaltningen.
En utredning tillsattes av regeringen 2008 för att ta reda på vilka kulturfastigheter som bör och vilka som inte bör förvaltas av staten. Året därpå överlämnade myndigheten Statens fastighetsverk (SFV) Kulturfastighetsutredningen till regeringen som samma år tillsatte ytterligare en utredning på området, Staten som fastighetsägare och hyresgäst, vilken presenterades förra året.
Så i januari i år fick Inger Liliequist, tidigare generaldirektör vid Riksantikvarieämbetet, i uppdrag att leda en utredning som ska föreslå en slutgiltig lista på vad som ska säljas och vad som ska behållas i statlig ägo, vilken ska redovisas i december.
Utgångspunkten är att de byggnader som är särskilt betydelsefulla kulturhistoriskt, har ett särskilt betydelsefullt symbolvärde eller har central betydelse för rikets säkerhet ska ägas av staten. För att bedöma byggnadernas betydelsegrad används en så kallad berättelsemodell där digniteten avgörs utifrån hur fastigheten kan kopplas till sin bärande kulturhistoriska berättelse.

Som Svenska Dagbladets kultursida nämnde när den uppmärksammade ämnet i veckan skapade det ramaskri när Silvio Berlusconi lät delar av det italienska kulturarvet stå till försäljning för några år sedan. När den svenska regeringen inbäddat i utredningar nu gör i princip samma sak passerar det nästan obemärkt förbi. I kontrast till hur skattepengar kan användas till myndigheter med något oklara syften är det indignerande hur avmätt det gemensamma kulturarvet behandlas.
I grunden är det positivt att det finns en ambition att effektivisera den statliga förvaltningen och att verksamheter utsätts för konkurrens, eftersom det leder till att medborgarna får mer makt i och med möjligheten att välja. Däremot finns det en viss skillnad mellan verksamheter som kan förbättras av att verka på en marknad och kulturhistoriska byggnadsverk som står där de står och genom det fyller en funktion som berättande rum i tiden.
Särskilda skyddsregler som eventuella köpare av byggnadsminnen måste följa finns emellertid, så grundproblemet är inte att det finns en risk att byggnaderna förfaller. Tvärtom kan kulturarvet bli mer levande om andra aktörer kan gå in. Många stiftelser äger kulturellt viktiga byggnader och förvaltar dem väl.
En del i omstruktureringen av statens fastigheter är att de som behålls ska bli mer tillgängliga för allmänheten. De byggnader som säljs kommer däremot inte garanteras vara öppna, för de särskilda skyddsreglerna gäller inte tillgänglighet, vari problemet ligger.
Förvaltningen har blivit för dyr, heter det. Eller så finns det för få politiker som vet att värdesätta den svenska historien och dess betydelse för såväl samtid som framtid. Till följd av regeringens berlusconianska prioriteringar gällande kulturarvet riskerar dörrarna till de byggnader som förklarats vara kulturarv, men inte selekterats ut som tillräckligt viktiga för berättelsen, att stängas för allmänheten för gott.

• DISKUTERA
•      

Disqus