Statens senvägar

Ledare Artikeln publicerades

SJ:s tåg är ett av de sämsta sätten att resa i en undersökning från Svenskt Kvalitetsindex, SKI, som mätt hur tillfreds människor är med sina reseupplevelser hos diverse svenska företag. Här ligger SJ så pass illa till att de enligt SKI rentav har svårt att behålla sina resenärer.

Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

SJ:s kundnöjdhetsindex är 55,9, att jämföra med 72,1 och 74,9 för Nettbus två olika långfärdsalternativ som får de bästa siffrorna. SAS landar på 69,7, en bra bit över SJ trots att båda företagen lider av förseningar. SKI förklarar skillnaden med att SJ inte är lika bra som SAS på att informera sina kunder i sådana lägen, något som skall ses i ljuset av att ett skickligt hanterande av störningar och förseningar är centralt för resenärernas upplevelser.

Det förtjänar att påpekas att hela sjuttiofem procent av SJ:s kunder varit med om förseningar, betydligt fler än hos SAS där dock så många som femtio procent drabbats. För den som upprepade gånger konfronterats med fenomen som växelfel och spårfel kommer denna uppgift inte direkt som någon överraskning.

Det är förstås ingen nyhet att det svenska järnvägssystemet dras med grava problem i form av slitage och undermåligt underhåll. Tidigare i vår meddelade infrastrukturminister Tomas Eneroth i egen hög person att han var ”trött på signalfel, växelfel och tågurspårningar – vi kan inte ha en sån dålig kvalitet i järnvägssystemet som vi har”. Uttalandet gjordes apropå att 2018 uppvisade de mest omfattande förseningarna – på totalt drygt sextiotvåtusen timmar – sedan 2010.

SKI uppger att pris, tillgänglighet, bekvämlighet, punktlighet och kortare restid är viktiga faktorer för inrikesresenärerna medan miljöaspekten spelar en mer undanskymd roll för dem. Detta kan tyckas underligt och motsägelsefullt i en tid präglad av akut miljömedvetenhet och klimatalarmism men indikerar egentligen bara att gemene man inte tagit till sig den pågående diskussionen, eller åtminstone inte gjort det till den grad tonläget i det offentliga samtalet kan förleda en att tro.

Förutom god bekvämlighet och tillgänglighet kan SJ inte stoltsera med de kvaliteter som resenärer inom landet sätter stort värde på. Varken pris, punktlighet eller restid utgör för närvarande några paradgrenar för bolaget och lär inte heller komma att göra det inom överskådlig framtid om inte kraftfulla åtgärder vidtas.

Givet att Sverige länge styrts av en rödgrön regering framstår den rådande situationen som tämligen absurd. Intrycket förstärks av regeringens planer på att låta bygga prestigefyllda höghastighetsbanor till en kostnad av tvåhundratrettio miljarder kronor samtidigt som det befintliga järnvägsnätet sakta men säkert krackelerar.

Sunda förnuftet säger att denna astronomiska summa skulle komma till bättre användning om den istället gick till att förbättra det järnvägssystem vi redan har och till att sänka priserna på tågresor. Om Socialdemokraterna och Miljöpartiet menar allvar med sin klimatretorik duger faktiskt ingenting annat.