Stora kanoner som nu tystnar

Ledare Artikeln publicerades
Foto:Johan Nilsson/TT

Den första rapporten från Rättsmedicinalverket om de ensamkommande asylsökandes egentliga ålder har alltså gett vid handen att tre fjärdedelar av de Migrationsverket sänt för bedömning är äldre än arton år. Detta baserat på ett urval av knappt 600 personer.

Det är en mycket stor andel. Och då skall man veta att det handlar om personer som har samtyckt till undersökningen. Man kan alltså utgå från ett representativitetsproblem som döljer att det är ännu fler än tre fjärdedelar som ljuger om sin ålder.

Debatten om huruvida de ensamkommande har sakligt fog eller inte för att ljuga, om vårt system har uppmuntrat till det, är ett sidospår. Likaså huruvida vi skall börja tala om ”unga” eller bara om ”ensamkommande”, eftersom vi har gränsdragningsproblem mot vuxenålder snarare än mot barndom.

För två slutsatser står klarare än andra. Den uppenbara, att inte bara den svenska asylpolitiken utan även själva mottagningssystemet, har präglats av en hisnande naivitet.

Och så den slutsats som endast en del av svensk offentlighet vill acceptera: att debatten om detta har präglats av en mobbningskultur för vilka många har anledning att rannsaka sig och be om ursäkt.

I hela komplexet kring migration och integration har utstötningsmekanismer slagit till mot kritiker, men med särskild hårdhet just när det gällt ensamkommande. Att antyda att föregivna barn bör ifrågasättas har setts som ett särskilt tydligt uttryck för hjärtlöshet och högerextrema tendenser. Det har varit en moralisk höjd särdeles väl lämpad för förödande kanonskott mot konsensusbrytare, av vilka många nog alltjämt har svårt att hämta sig från såren.

Det artilleriet kommer nu rimligtvis tystna och reträtten påbörjas från denna punkt liksom tidigare från så många andra positioner i migrationsdebatten. Men ärofull kan man knappast kalla denna rörelse. Vi lever trots allt i en demokrati som förutsätts bäras av det rationella samtalet och respekten för meningsmotståndarens person. Till skillnad från primitiva våldssamhällen tänks våra vapen vara våra tankar formade till ord. Det är en väldigt bra civilisatorisk uppfinning, men den kräver ett grundläggande underhåll i fråga om intellektuell hederlighet. Annars finns det risk att folk slutar bry sig om den.

Man erkänner till exempel att man har haft fel om man har haft det. Och har man gått över gränsen eller varit orättvis i sina tillmälen ber man om ursäkt. I alla fall om det har varit frågan om känsligare anklagelser.

Men vi har sett väldigt lite av detta. Alla dessa debattens frivilligkårer på sociala medier, gallervakterna, krypskyttarna, organisationernas hövitsmän och småkungar, den politiska klassens hästburna ädlingar som bakom rättfärdighetens skinande vapensköldar utropat att det är myter och skrönor att ensamkommande ljuger om åldern, kommer de göra något annat än att gömma sig i reträttens damm? Överraskningar kan ske, men vid det här laget sätter nog ingen goda odds.

Det faktum att Sveriges migrations- och integrationspolitik har kört i väggen är illa. Men minst lika allvarligt är det hårda prov som detta skeende ställt svensk debattkultur inför, och att vi hittills i stort sett bara sett misslyckanden i det avseendet.

Citat: Att antyda att föregivna barn bör ifrågasättas har setts som ett särskilt tydligt uttryck för hjärtlöshet och högerextrema tendenser.