Svåra abortfrågor

Ledare Artikeln publicerades
Foto:Gustav Sjöholm/TT

När blir ett foster ett barn? Hur väger vi intressen mot varandra? Vad händer när läkarvetenskapens utveckling förändrar de medicinska förutsättningarna för vården av för tidigt födda barn?

Det är inga enkla frågor som vi ställs inför i den etiska diskussionen om sena aborter. Men viktiga. Medicinsk etik är inte ett ämne som borde vara förbehållet Socialstyrelsens rättsliga råd – utan någonting som vi som samhälle måste tänka och resonera kring.

Det är därför välkommet att Sveriges Television håller diskussionen vid liv genom sitt reportage i veckan om överläkare Katarina Strand Brodd, som vid flera tillfällen har försökt att rädda livet på barn som har överlevt en sen abort. ”Om det är ett akut sjukt barn, så vill jag hjälpa det”, sade hon i reportaget. Det är minst sagt förståeligt.

Enligt abortlagen räknas fostret som ett barn från och med vecka 22. Det är det rättsliga rådets uppgift att bestämma hur lagen skall tolkas, och år 2015 slog man fast att en abort skall vara avslutad innan vecka 22 börjar. Ändå händer det att aborter drar ut på tiden, så att foster stöts ut levande i vecka 22. Det rättsliga rådet har inga invändningar mot Katarina Strand Brodds agerande:

– Enligt vår uppfattning så räknas ett barn som livsdugligt i vecka 22. Och det är ju en läkares grunduppgift att försöka att rädda foster som lever, sade ordföranden Göran Ewerlöf.

Vad hade hänt om barnet i stället hade fötts i slutet av vecka 21? Hade en läkare som då försökt att rädda barnet gjort sig skyldig till tjänstefel? Vad är egentligen den moraliska skillnaden mellan de båda situationerna, som endast skiljs åt av tjugofyra timmar?

Kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp bör naturligtvis värnas, och det hedrar Sverige att vi är bestämda på den punkten. Att behöva fullfölja en graviditet mot sin vilja strider mot grundläggande mänskliga rättigheter och mot de liberala värderingar om vilka vi önskar slå vakt. Men det måste få finnas även andra perspektiv på frågan – som att det faktiskt finns flera fall där barn har fötts i vecka 21 och ändå överlevt.

Huruvida en sen abort får genomföras avgörs av det rättsliga rådet. Tillstånd får enligt abortlagen ”ej lämnas, om det finns anledning att antaga fostret är livsdugligt” utanför livmodern. Det låter som ett vattentätt förhållningssätt som någon utan medicinsk expertis knappast kan ha åsikter om. Problemet är bara att själva gränsen – godkänt i vecka 21 + 6 dagar, men inte i vecka 22 – är en del av bedömningen.

Den vanligaste orsaken till att sena aborter beviljas är konstaterade fosterskador, och sådana fall är det nog få som invänder mot. Men det finns även andra fall. Av 525 beviljade tillstånd år 2016 var 165 motiverade med sociala problem.

Dessa fall är naturligtvis försvinnande få i förhållande till det totala antalet aborter – men de finns, och utgör en gråzon. Med den moderna medicinska vetenskapens hjälp är det inte omöjligt att någon eller några av dessa barn hade kunnat överleva, hade de bara fått chansen.

Gör vi rätt? Detta är ett faktiskt moraliskt dilemma som vi måste ta ställning till, och frågan försvinner tyvärr inte genom att den skjuts över till ett expertråd.