Svåra svenska handskakningar

Ledare Artikeln publicerades

Multikulturalism är på tapeten igen. Detta inte minst tack vare ett färskt utfall av kristdemokraternas Ebba Busch Thor. Men även om reaktionerna i mycket är av det ”gamla vanliga” slaget börjar debatten också få ett mått av klarhet den inte hade tidigare. Ordet mångkultur börjar bli mindre formlöst än förut.

Foto: ANDERS WIKLUND / TT

Timbros förlagschef, statsvetaren Andreas Johansson Heinö, tar i Dagens Nyheter 12/7 grepp för att reda ut distinktionerna från liberalt håll. I korthet synes han mena att en liberal mångkulturalistisk ansats bör sträva efter att undvika såväl en identitetspolitisk som en relativistisk fälla och istället hålla sitt fokus på universella rättigheter. Så pass är det bra sorterat. Inte minst distinktionen mellan mångkulturalism som idé och som praktik. Men viss oreda står också att finna.

Det är belysande att Johansson Heinö avfärdar Stefan Löfvens exempel på skillnader i sättet att hälsa såsom en trivialitet och ett utslag av fostran inom ett Lennart Hylandskt enhetssamhälle (för att senare tvärtom påstå att Sverige även innan invandringen tog fart rymt ”stora skillnader i värderingar och livsstilar”). Detta kan ses mot bakgrund av meningsutbytet Johansson Heinö hade med statsvetaren Johan Tralau för två år sedan.

Tralau tog då i tidskriften Kvartal 25/5 upp Sveriges nya vånda inför problemet med invandrare som ibland vägrar skaka hand. Han konstaterar att handskakningen hör till de vardagsritualer, normer, som är så givna att de är helt opolitiska – tills de utmanas. Då blir de i högsta grad politiska och i sin spets en fråga för svenskt rättsväsende. Deras kollektiva betydelse är inte synlig men ligger där latent:

”Men vardagsmoralen ligger till grund för samhället, den ligger till grund för staten, och i oroliga tider kan den framträda som brännande politisk.”

Tralau fortsätter, och ger ju Löfven rätt:

”Kanske kan samhällen ha olika hälsningssätt samtidigt. Men detta är i så fall troligen ett tecken på att samhället utvecklats till ett antal parallella och segregerade världar, där staten har allt större problem med att upprätthålla ordning. Ett tecken, således, på att samhället håller på att bli allt mindre gemenskap, allt mindre samhälle.”

Tralau gör en observation. Men det är klart att implikationerna är utmanande för den principiella liberalism som ogärna hör talas om förbindelser mellan det privata och det politiska. Särskilt inte sådan påverkan som är för mångfasetterad för att fångas upp av rationalismens bevakningskameror.

Johansson Heinö tyckte sig se faran i Borås Tidning 30/5 där han tryckte på larmknappen inför Tralaus resonemang.

”Var slutar statens ansvar för sammanhållning i ett sådant samhälle? Hur mycket kulturell anpassning är realistiskt att förvänta sig av en människa?” Och han avslutar: ”Den uppenbara slutsatsen är radikal, utopistisk och farlig.”

Tillbaka till Dagens Nyheter där Johansson Heinö vill beskriva även den konservativa kritiken av mångkulturalism. Den utifrån vilken ”invandring väcker oro alldeles oavsett dess ekonomiska konsekvenser”. Konservatismen sägs även ha olika principer för tanken på assimilation. Nämligen huruvida en sådan behöver hjälp på traven eller ”inträffar spontant om den inte förhindras” som debattören Thomas Gür skrivit i Göteborgs-Posten 5/7.

Johansson Heinö nämner Gürs fördjupande text men seglar förbi den utan kommentar och undviker därmed flera strömvirvlar. Dels är Gür tydlig med att den berömda volymen spelar roll och kan vara ett av de där hindren för spontan assimilation:

”När det svenska samhällets absorptionsförmåga på olika sätt överskrids, uppstår segregation istället för assimilation.”

Gür (oavsett om han nu kallar sig konservativ) formulerar i detta även synen på invandring; att den inte, som med Johansson Heinös ord, i sig är oroväckande utan att den bör beaktas utifrån just volym. Gür är dessutom tydlig med att den spontana processen i alla händelser måste åtföljas av en ”politik som stärker den nationella sammanhållningen.”

Man behöver inte hålla med. Man kan sätta upp andra ideal. Johansson Heinö vill för sin del låta den ”liberala demokratin” stå som värn för de universella värdena:

”Men det är demokratins institutioner som sätter gränser för vilka åsikter som kan torgföras, inte majoritetens magkänsla.”

Problemet är att just de där institutionerna i hög grad är former. Inuti väntar de på att fyllas och ytterst är det just majoritetens uppfattningar som kanaliseras genom dem oavsett om dessa bygger på magkänsla, religiösa urkunder eller läsning av Dagens Nyheter. I förlängningen gäller detta även grundlagsprinciper. Till syvende och sist blir därför Johansson Heinös svar ett icke-svar.

Det blir till och med en (ofrivillig) bekräftelse på att Tralaus observation är giltig. Just de naturliga vardagsvärderingar och normuppfattningar denne beskriver är förstås det som allra ytterst bestämmer vad som flödar igenom det demokratiska rummet. Varken Johansson Heinö eller någon annan kan fatta tag i de demokratiska institutionerna som om de vore ett argumentativt fäste i sig själva i den här frågan.

Därmed inte sagt att vare sig Tralaus handskakningsproblematik i det lilla eller Gürs assimilationsprincip i det stora särskilt lätta eller självklara att formulera framåt. Det är de inte. Men de utgör åtminstone en mer fruktbar ände att utgå ifrån.