Sveket mot barnen i utanförskap
Förr var leken mer spontan. Man kunde vara med på fotbollsplanen utan tränare och benskydd. I dag är barnens aktiviteter nästan uteslutande organiserade. Även om de allra flesta föreningar är öppna och inkluderande innebär verksamheter som kräver medlemskap och engagemang alltid ett visst mått av exklusivitet. Föräldrar väntas ställa upp med tid och pengar.
En aldrig så liten tröskel kan upplevas som alltför hög för de som står utanför. Barn i familjer som uppbär försörjningsstöd deltar också i betydligt lägre utsträckning i organiserade fritidsverksamheter.
En del av det kristdemokratiska projektet att fördjupa kunskaperna om och hitta en politik för barn och ungas uppväxtvillkor mynnade ut i Fritidspengsreformen.
Det var för statsbudgeten en högst begränsad kostnad. På två år skulle 122 miljoner kronor avsättas för att fler barn skulle ha möjlighet att betala avgiften till simlägret eller fotbollsklubben. Det gällde barn i årskurs fyra till nio, en ålder då aktiviteterna kanske betyder som allra mest. Högst 3 000 kronor per barn och år fanns att tillgå.
Men nu rivs reformen upp av vänsterregeringen. Av debatten i riksdagskammaren inför införandet anar man varför. Fattiga föräldrar ska inte behöva knacka på och be om pengar till sina barn, löd kritiken från vänster. Det ansågs strida mot välfärdssystemet. I stället väljer regeringen att höja riksnormen för försörjningsstödet, med förhoppning om att det ska komma barnen till del. Och det kan det nog också göra i viss mån. Men problemet är att andra behov inom familjen konkurrerar med barnets önskan om att få ett par fotbollsskor. Föräldrarna kan lika gärna köpa nötfärs i stället för blandfärs, cigaretter eller en flaska vin för pengarna.
Det var det som var finessen med Fritidspengen. Den betalas ut mot en faktisk utgift och räknas inte av på försörjningsstödet, vilket garanterar att pengarna används just för barnens fritid. Det var en chans att minska utanförskapet i barnets värld.
Reformen bäddade också för införandet av barnkonventionen som svensk lag, vilket regeringen har som ambition. Av deklarationen framgår att barn har rätt till vila och fritid, lek och rekreation samt rätt att delta i det kulturella och konstnärliga livet. Det finns därmed tämligen starka skäl att förstärka möjligheterna för barn i ekonomiskt utsatta hushåll att få en aktiv fritid.
Fritidspengen borde, mot bakgrund av Socialdemokraternas historiska engagemang för socialt utsatta grupper, ha varit en reform som utvecklats snarare än avvecklats. Barn i ekonomiskt utsatta miljöer bryr sig dessutom mindre om reformens kompabilitet med S-bilden av välfärdssystemet utan mer om möjligheten att få bära samma lagtröja som kompisarna i klassen.
