Sverige i sakta förfall

Ledare Artikeln publicerades

Ett bekymmersamt drag i dagens Sverige är den håglöshet och brist på framförhållning som utmärker landets styrande. Regeringen ägnar sig hellre åt symbolpolitik och kosmetiska ingrepp än åt att på djupet angripa allvarliga samhällsproblem, som den i regel bara tar itu med när det är nödtvunget.

Foto: Johan Nilsson/TT

Detta reaktiva förhållningssätt kännetecknar till exempel kriminalpolitiken, där straffskärpningarna haglat efter det att verkligheten blivit för påträngande för att kunna ignoreras eller läggas tillrätta. På andra viktiga områden är statsledningen likväl fortfarande passiv och avvaktande, och lär så förbli till dess problemen blir så akuta att de obönhörligen måste hanteras. Risken är överhängande att man då agerar överilat och ogenomtänkt eller att insatserna inte görs i rättan tid.

Ett exempel på regeringens slappa och visionslösa hållning är elförsörjningen, som är så pass misskött att Sverige nu står inför elbrist. Kraftnätet klarar inte av att transportera tillräckligt mycket elektricitet, vilket går ut över såväl energiomställningen som ekonomin medan gemene man i värsta fall drabbas av strömavbrott. Det kommer dessvärre att dröja länge innan vi ser någon ljusning, givet att ny infrastruktur inte anläggs i en handvändning.

Ännu ett exempel på de negativa effekterna av makthavarnas oföretagsamhet är det vanskötta svenska järnvägssystemet, vars slitage och dåliga underhåll de flesta har personliga erfarenheter av från sina tågresor.

Regeringen är förstås inte ensam om att fattas förutseende och vilja att sätta in nödvändiga åtgärder. Detta visar inte minst vattenbristen, som oftast beror på att de kommunala systemen för vattenrening inte räcker till – vattenverken är överlag ålderstigna och skulle behöva dubbelt så stora årliga investeringar för att täcka behoven. Parallellerna till elförsörjningen är lika slående som beklämmande.

Sammantagna ger dessa tillkortakommanden och den ringa framåtanda och framsynthet de speglar en bild av ett land i sakta men uppenbart förfall. När grundläggande infrastruktur sviktar eller fallerar på flera fronter skulle man kunna tro att de folkvalda som bär ansvaret för den gjorde en rejäl genomlysning av situationen och omedelbart vidtog lämpliga steg. Så har dock hitintills inte skett i Sverige.

De som sitter på makten väljer istället av allt att döma att invänta krislägen där de är tvungna att handla, men då det kan vara för sent och deras manöverutrymme säkerligen är mycket mer begränsat. Man bör också komma ihåg att det alltid är betydligt lättare att riva ned än att bygga upp – särskilt när det rör sig om stora system som varit eftersatta under lång tid eftersom de helt enkelt tagits för givna.

Makthavare som har en tendens att göra saker ad hoc och hemfalla åt brandkårsutryckningar skapar i alla händelser inte förutsättningar för ett stabilt och välfungerande samhälle, snarare tvärtom.