Sverige - låtsaslekarnas land

Ledare Artikeln publicerades

Finns det någon anledning för någon vettig människa att bry sig om den senaste låtsasleken i svensk debatt? Den om huruvida Ebba Busch Thor vill tvinga svenska judar att fira jul och äta julskinka? För hur många låtsaslekar orkar en normalbegåvad person intressera sig för?

Foto: Adam Ihse /TT

En serie ”intellektuella” har efter kreativa försök att skyla sin blottade obildning kring Vilhelm Moberg precis slutat låtsas vara upphetsade över finstilta aspekter av Jimmie Åkessons Almedalstal. Samma andas barn intar nu i stället avancerade poser av upprördhet över Busch Thors förmodade antisemitism.

Beläggen består i att hon har avvisat begreppet mångkultur och som svar på en direkt fråga i SVT:s Rapport om judar och julfirande sagt att de naturligtvis får göra som de vill men att det i princip är bra om nyanlända visar respekt för det nya landets kultur.

Sådana där resonemang kräver förstås längre utläggningar för att komma till sin rätt. Men inte barriärer av avhandlingar skulle räckt för att hindra floden av vantolkningar som infinner sig just i det här fallet. Busch Thor är ju kristdemokrat.

Journalisten Margit Silberstein träder i en krönika i Dagens Nyheter fram som främste lekledare och misstänkliggör omsorgsfullt varje tänkbar aspekt av Busch Thors uttalande. ”Menar Busch Thor på allvar att….” och så vidare. Och med den obligatoriska sammanfattningen om att det där med svenskhet ”…kan fara iväg okontrollerat. Då vet vi inte hur det slutar.”

Vad vi vet är att väldigt få på fullt allvar tror att Busch Thor är det minsta antisemitisk. Men flera låtsas tro det. I nödfall i ett andra tankeled i bemärkelsen ”hon kanske inte sa men egentligen…” Och de vet att det finns tillräckligt många andra som också låtsas tro samma sak för att korthuset skall hålla ihop. Låtsasleken blir roligare ju fler som låtsas och självrättfärdigheten växer på bredden. Vi ser det åter och åter igen, i fråga efter fråga. Det är svensk debatt av i dag.

Vid sidan av möjligtvis Liberalerna har inget svenskt parti varit så ihärdigt i sitt försvar av det judiska Sverige som Kristdemokraterna. Inte trots det kristna i deras partiväsende utan på grund av det. Det ger Kristdemokraterna ett slags känselspröt som går längre än hos andra partier.

Allt det här illvilliga surret skulle kunna viftas bort som irriterande sommarknott. Men det finns en anledning att höja på ögonbrynen inför just den här låtsasleken. Det finns ett inslag här som sticker ut och gör den stötande på ett sätt utöver det vanliga.

Det är den ohöljda cynismen i att bruka judar som moraliskt slagträ i en lek som går ut på att låtsas bry sig om hur judar har det. För svenska judar är sannolikt den ökande antisemitismen i Sverige ett fullt tillräckligt problem att hantera utöver det att behöva bli politiskt kidnappade av en uttråkad vänstermobb.

Margit Silberstein är dock själv judinna. Därför måste man räkna in den extraordinära möjligheten att hon faktiskt tror på det hon skriver.