Sveriges gula västar?

Ledare Artikeln publicerades

Sverige har i form av Bensinupproret 2.0 fått något som påminner om Frankrikes uppmärksammade proteströrelse De gula västarna. Den gemensamma nämnaren är ett missnöje med höga priser och skatter på bensin, och liksom sin franska motsvarighet har Bensinupproret till syfte att organisera massdemonstrationer där deltagarna bär västar.

Foto: ERLAND VINBERG / TT

Bensinupprorets Facebookgrupp samlar i skrivande stund en bra bit över trehundratusen personer. Deras gemensamma ambition är ”att väcka opinion och sätta press på våra politiker att nu får det vara nog med alla dessa höjningar av BRÄNSLEN!” Politikerna tvår dock så här långt sina händer. Såväl finansminister Magdalena Andersson som miljöminister Isabella Lövin skyller kostnadsläget på oljepriserna och kronfallet, samtidigt som de förklarar att det egentligen inte blivit så mycket dyrare att köra bil. De tar givetvis också tillfället i akt att framhålla behovet av energiomställning.

Vad de inte säger någonting om är att mer än hälften av bensinpriset – sextiofyra procent – utgörs av koldioxidskatt, energiskatt och moms, som brukar samsas under rubriken bensinskatt. Om en liter bensin ligger på rekordnivån 16,79 kronor är alltså 10,75 av den summan skatter. Till det kommer att bensinskatten höjts otaliga gånger över tid, utifrån en mängd olika bevekelsegrunder.

För den som bor i ett storstadsområde kan Bensinupproret förstås te sig trivialt och perifert. Mest långtgående med ett sådant synsätt är journalisten Malin Wollin, som i Aftonbladet (10/5) verklighetsfrånvänt och överlägset raljerar om att det inte är en rättighet att leva på landet och om att Bensinupproret är en skrattretande angelägenhet för män. Det är dock inte genusglasögon som är det rimliga i detta fall, utan ett landsbygdsperspektiv.

För den som bor på landet är bensinpriset oavsett kön ofta en ödesfråga i den personliga vardagen. På många håll i Sverige är det omöjligt att få livssituationen att gå ihop utan bil – det handlar om grundläggande saker som att ta sig till arbetet och handla mat i livsmedelsbutiken på platser där ingen god kollektivtrafik finns att tillgå.

Få ifrågasätter att klimatet och miljön är viktiga, men det är också nödvändigt att människor kan bo och verka utanför storstäderna. Sveriges glesbygdskommuner står inför en stor befolkningsutmaning som knappast blir lättare att hantera när bensinen kostar som den gör. Det alltmer betungande bensinpriset lär inte bidra till att en större andel yngre stannar kvar på sina hemorter eller till att fler stadsmänniskor flyttar ut på landet. Snarare tvärtom.

Stockholmspolitiker som Andersson och Lövin bör istället för att bedyra sin oskuld ta sig en ordentlig funderare på hur de kan göra landsbygdsbornas bilberoende tillvaro mer dräglig. Här krävs nytt tänkande och nya lösningar för att den svenska landsorten inte skall utarmas, till exempel införandet av lägre bensinskatt utanför de större tätorterna. Hursomhelst är ett skyhögt bensinpris och en skyhög bensinskatt inte den rätta vägen att gå om man vill att hela Sverige skall leva.