När Sveriges radio mötte vargen

Ledare

De som bor i vargtäta län vill ha fler vargar. Ungefär så kan man grovt sammanfatta budskapet i Sveriges radios undersökning i frågan. Kanske skulle Sveriges radio protestera och hävda att det är ett för grovt, över gränsen till vilseledande sätt att presentera det hela. Men faktum är att det är precis vad man själv gjort sig skyldig till.

Foto: Heiko,Junge

Man lät opinionsföretaget Novus ställa frågan till totalt fyratusen personer i webbintervjuer i fyra vargtäta län: Värmland, Gävleborg, Dalarna och Örebro län. Man finner att en majoritet tycker att det är bra som det är, det vill säga varken fler eller färre vargar, och att ett ytterligare antal vill att det skall finnas ännu fler vargar.

Det finns alltså ”stöd” för vargen i den infekterade frågan om dess legitimitet, till och med in de delar av Sverige där motståndet antas vara störst: ”Men mer än hälften tycker antalet vargar är bra eller borde öka”. Sveriges radio har till synes påvisat att det omfattande vargmotståndet ute i svensk landsbygd är en myt.

Men granskar man undersökningen närmare finner man att verkligheten är en annan: För bland de som har en ”starkare” uppfattning än att det är bra som det är, är det fler som vill ha färre vargar än fler vargar – i alla länen. I Dalarna vill till exempel endast tolv procent ha fler vargar mot trettioen procent som vill ha färre. I Värmland är motsvarande siffror tretton mot trettiosex. Alltså utöver de som är liknöjda.

Det skulle vara än mer intressant att se statistiken nedbruten på stad och land. Den som sitter på en kafeteria i Örebro kan sannolikt kosta på sig en mer generös inställning till vargen än den jägare några mil bort som får avliva sin sargade jakthund. Sannolikt har jägaren dessutom djupare kunskaper om hur många vargar som finns i skogen än innerstadsbon, och vet därför vad ”lika många som i dag” faktiskt innebär.

Sveriges radio låter också en statsvetare lägga ut texten om vargfientlighet. Förutom att man blir negativt inställd till varg om man jagar, förklarar han, så handlar det också ”om en kulturell socialisering från barndomen. Att man växte upp i ett sånt samhälle med sådana värderingar som sedan följer en genom livet.”

Alltså ett slags passivt icke-reflekterande mottagande av värderingar. Värderingar som finns i ett ”sånt samhälle”.

Kanske kan man tänka sig en mindre akademisk och folkföraktande förklaring. Kanske kan man tänka sig att det lämnar spår i själen att se sönderslitna får i hagen. Eller att se hur något sådant påverkar fårägaren som är granne eller denne grannes barn. Eller att märka sorgen över att lämpliga marker för djurhållning lämnas att vara för att vargen ändå förstör affärsutsikterna – och lusten.

Kanske är det detta möte med verkligheten som bidrar till vargmotståndet snarare än dunkla värderingar som håller okritiska sinnen i lås. Kanske kan man dessutom fråga sig vad det är för en ”kulturell socialisering” bland Sveriges radios personal som får dem att vrida en sådan vilseledande snedvinkel i frågan.