SVT och trovärdigheten

Ledare ,

SVT:s oberoende och neutralitet har inte sällan satts i fråga av kritiker, som anklagat företaget för en dragning åt vänster vad gäller såväl åsikter och tolkningar som vad, vem eller vilka som bereds plats i rutan. Näringslivets medieinstitut (NMI) presenterade nyligen en lista som ger dessa röster vatten på sin kvarn.

Foto: Jessica Gow/TT

NMI har sammanställt en lista över ett antal fall där SVT:s urval av intervjupersoner i form av ”människor på gatan” varit snedvridet, eftersom dessa personer haft vänsterpolitiska engagemang som inte redovisats. Under 2019, som fortfarande är tämligen ungt, har flera sådana fall redan hunnit förekomma.

Det handlar om en vänsterpartistisk kommunpolitiker som uttalat sig för en Löfven-regering, om en projektledare på ABF som tagit ställning mot den borgerliga statsbudgeten samt om en vänsterpartistisk partistyrelseledamot som förklarat våldet i skolan med resursbrist. I det sistnämnda fallet skall framhållas att SVT själva gått ut med en text om att de begick ett misstag och var omedvetna om den partipolitiska kopplingen. Detta är berömvärt och ett steg i rätt riktning, men det övergripande problemet med urvalet kvarstår.

Det är onekligen anmärkningsvärt att tre personer med politiska engagemang vänsterut bara under januari i år, i ett oklart politiskt läge och under loppet av lika många dagar, kunnat framträda som gemene man i SVT:s sändningar. En både välvillig och plausibel förklaring är att det journalistiska arbetet lider av brister som måste åtgärdas för att SVT:s trovärdighet inte skall skadas. Det råder ingen brist på misstankar mot och misstänkliggöranden av företaget, som ofta beskyllts för vänstersympatier och partiskhet. För de som ansluter sig till denna verklighetsbild beror skevheten helt säkert på avsiktlig manipulation i vänstervridningens tecken.

SVT har i sitt program Fönster mot medievärlden bemött NMI:s lista. Den ansvariga utgivaren för Aktuellt och Rapport menade där att det inte är rimligt att ta reda på om intervjuade ”människor på gatan” är politiskt engagerade, och att listan spelar populistiska krafter i händerna.

Det vore förstås varken särskilt svårt eller tidskrävande att helt enkelt fråga intervjupersonen om den har ett politiskt uppdrag eller arbetar för en politiskt orienterad organisation. Påståendet att det inte skulle vara möjligt att höra sig för om detta framstår som märkligt och som en dålig undanflykt. Uppfattningen att listan skulle tillmötesgå populister ter sig ännu mer underlig, och som ett försök att dra uppmärksamheten från egna tillkortakommanden.

Det är aldrig ett problem att public service-medier granskas, speciellt när det går att peka på egendomligheter i deras journalistiska förfarande som vissa kan eller kommer att uppfatta som uttryck för en dold agenda. Det är hög tid för SVT att ta tag i problematiken kring sin åsiktsrepresentation, som inte bara är menlig för företaget och dess medarbetare utan även distraherande för samhällsdebatten.