Annons

Swedish psycho

"The past isn't real. it's just a dream,"…"Don't mention the past.”
Orden är den sadistiske seriemördaren Patrick Batemans i Bret Easton Ellis omtalade roman American psycho. Jag har inte läst den för den verkar för äcklig men filmen med samma namn är riktigt bra. Där har man tagit fasta på den raffinerade samhällskritiken.
Publicerad 20 oktober 2017
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Finanslejonet Bateman kommer undan för att han rör sig i en helt sociopatisk miljö. Han är fullkomligt galen men på ett sätt som går under radarn på Wall Street. Ingen tar egentlig notis om någon annan. Allt är yta, förutom statusdetaljer som å andra sidan betyder allt: kostymtyget, hårvaxet, skorna, visitkortets typsnitt…

Foto: Terje, Pedersen

”I've forgotten who I had lunch with earlier, and evenmore important, where.”

Annons

Alla ser likadana ut, säger och gör samma saker och är så likgiltiga och sinsemellan utbytbara att man inte vet – eller bryr sig om – vem som faktiskt är vem. Bateman ges ett felaktigt alibi av en kollega som bedyrar att Patrick visst satt med vid bordet den där kvällen.

Bateman för sig mästerligt i detta och kan imponera med en inövad predikan om vad som är ”viktigt”, nämligen rasfrågan, kärnvapnen, terrorismen, de hemlösa, mänskliga rättigheter, jämställdheten, goda värderingar och social medvetenhet kring materialism. Ingen tar det förstås på minsta allvar, allra minst Bateman själv.

Han kunde ha satt sig i en svensk tevestudio och tagit del av migrations- och integrationsdebatten. Hur mycket av det som var viktiga, för att inte säga livsviktiga, sanningar i svensk debatt har inte plötsligt bara glidit iväg?

Flyktingar är inte längre högutbildade, invandring är inte längre lönsamt, afghanerna är inte längre barn, det är inte längre rasism att observera etnisk överrepresentation i viss brottslighet, eller att tala om vad Sverige ”klarar av”. Tankar som var djupt oanständiga för bara några månader sedan och sågs som hot mot samhällets humanitära grundvalar är nu okej.

Det är tillåtet att vilja förbjuda tiggeri, vilket var fascism för några månader sedan. Flera partier har kommit på att Sverige nog borde gå över till ett kvotflyktingsystem, som är en grundsats i sverigedemokratisk flyktingpolitik. Ett av de partierna heter Centern.

Jag tror förändringarna i sak i stort sett är nödvändiga, det är inte det. Det är de där fullkomliga pokeransiktena. Ingenting har hänt! I merparten av mina liberala och vänstriga kollegors texter, i tevesoffor, i radiostudior, i paneler, på middagar, och förstås i de politiska partierna – ett helt samhällsskikt låtsas som om deras tidigare för demokratin så livsviktiga hållningar aldrig har existerat. Plötslig en morgon när de steg upp låg en hel verklighetsuppfattning kvar på golvet som en förlorad kroppshinna.

Patrick Bateman står framför badrumsspegeln och drar sakta av sig sin örtbaserade ansiktsmask. Han har som alltid duschat med djupgörande rengöringskräm, sedan body scrub, sedan exfolierande ansiktskräm, återfuktande kräm, skyddande kräm. När han stirrar in i sin egen tomma spegelblick förklarar hans kusligt lugna stämma:

“There is an idea of a Patrick Bateman, some kind of abstraction, but there is no real me, only an entity, something illusory, and though I can hide my cold gaze and you can shake my hand and feel flesh gripping yours and maybe you can even sense our lifestyles are probably comparable: I simply - am - not - there.”

De ömsesidiga blickarna över intervjupodierna Sverige runt avslöjar inget, än mindre de som växlas över sammanträdesborden. Den där eviga svenska “hur känns det”- frågan ställs aldrig till någon av de här samhällsbärarna vars värld borde vara vänd upp och ned och vars inre borde vara i konvulsioner. Alla låtsas som absolut ingenting.

Priset tar nog Socialdemokraterna. Fullkomligt ogenerat har de nu startat en kampanj med innebörden att de minsann håller folk borta från Sveriges gräns. På en bild ser man ryggarna på en polis och en passkontrollant som konfronterar någon misstänkt själ som sitter på ett tåg. Rubrik: ”Vi slår vakt om Sveriges säkerhet”.

Annons

Detta alltså från det parti vars partiledare nu i september stod under parollen ”Refugees welcome” bland afghanska asylsökande i Stockholm och höll tal om solidaritet och om att vi inte skall ha murar i Europa.

Någonstans här börjar man höra toner av skräckfilmsmusik och undra vad skillnaden egentligen är mellan illusion och verklighet i svensk offentlighet, eller hur många Bateman det finns bland beslutsfattarna. Hyckleri är egentligen ett för futtigt ord, det bara guppar på ytan av något djupare där det som borde vara själsströmmar ligger helt fastfruset.

Var tar det stopp åt ”andra” hållet? Om det kan gå så här tvärt att vända, var finns de humana spärrarna mot det som nu tagit fart och riktning i vad som verkar vara ett rent värderingsvacuum? Går det förresten att utesluta en S – SD-regering 2018 innan vi faktiskt bläddrat i Stefan Löfvens almanacka för veckan efter valet?

Men jag kanske har fel. Alla de här människorna kanske brottas förtvivlat med självrannsakan, bara det att de är bra på att hålla fasaden utåt. De kanske egentligen våndas något fruktansvärt. De kanske släpper allt när de kommer hem och lägger sig i fosterställning i en hög av sparade Dagens Nyheter från hösten 2015. Dessa arma människorna kanske har strategier för att bearbeta sina trauman. Jag håller bara tummarna för att de gör det på ett icke-galet sätt.

“There’s no use in denying it: this has been a bad week. I’ve started drinking my own urine.”

Fredrik HaageSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons