Syrien angår EU
Sällan har amerikansk truppnärvaro i annat land varit så allmänt efterfrågad som just nu. USA:s president Donald Trump meddelade tidigare i veckan att han inte längre kommer att stödja Kurdiska styrkor i uppgiften att upprätthålla ordningen i nordöstra Syrien och att en turkisk insats inte går emot USA:s vilja.
Denna signal har Turkiets ledare Recep Tayyip Erdogan inte varit sen med att fånga upp. Turkiet har attackerat byar som kontrolleras av USA-stödda kurdiska styrkor. President Trump har hotat med att förstöra Turkiets ekonomi om man inleder en ohämmad offensiv. Men hur skall en sådan vag utfästelse förverkligas? Det är svårt att komma ifrån intrycket att USA:s president genom sitt agerande öppnat för en eskalering av våldet i regionen efter en förhållandevis lång period av någorlunda stabilitet.
Turkiets ledare hotar i sin tur EU med att öppna sin gräns och skicka över tre miljoner flyktingar in i unionen ifall EU:s företrädare skulle få för sig att kalla operationen för en invasion. Detta hot kan däremot verkställas på mycket kort tid med tanke på de stora flyktingläger som finns i landet. De EU-länder som skulle bli första anhalt för en sådan flyktingvåg har redan svårt att hantera de flyktingar som anländer dagligen. Tre miljoner på vandring skulle överbelasta systemen på mycket kort tid.
Finland har dock visat på handlingskraft. De stoppar all fortsatt vapenexport till Turkiet. Det är ett sätt att snabbt ta ställning. EU:s regeringschefer skall sammanträda i nästa vecka för att diskutera Turkiet. Det har stått i kalendern sedan tidigare. Ämnet är specifikt Turkiets olagliga provborrningar utanför Cyperns kust. Men nu finns ytterligare en turkisk expansion att diskutera. Målet är att skapa en turkiskt kontrollerad zon i den del av Syrien som gränsar mot landet.
Fram till måndag hade Turkiet tillgång till vissa amerikanska underrättelser som kan ha hjälpt dem att lokalisera kurdiska styrkor. Det är inte många som litar på att Turkiet kommer att ta ansvar för att upprätthålla ordningen i de områden man erövrar. Hittills har etniska och religiösa minoriteter, främst syrianer och assyrier klarat sig någorlunda under kurdisk makt. Men oron är stor för vad som skall hända om det istället blir Turkiet som skall förvalta dessa områden som historiskt varit så viktiga för de kristna i Mellanöstern. I Turkiet vill man fortfarande inte erkänna det omfattande folkmord på kristna och andra minoriteter som genomfördes i början av nittonhundratalet.
Efter nio år av krig i Syrien är det svårt för dem som hoppats på andrum i konflikten att orka med ännu en upptrappning. Och för människor i väst som saknar koppling till regionen är det lätt att vända ryggen till. Erdogans hot, och upplevelserna från migrationskrisen, visar att EU inte har råd att inte engagera sig. Det måste gå att leva fredligt i Syrien.
