Tak över politiken

Ledare
Foto:

Ge alla tak över huvudet. Så lyder rubriken på en motion till Växjös kommunfullmäktige, signerad Carin Högstedt (V). Hon föreslår att kommunen omgående beslutar att ordna med hemlösa EU-migranters behov av tak över huvudet, med den inskjutna bisatsen ”gärna med hjälp av frivilligorganisationer”.

Artikeln publicerades 18 november 2014.

Det lilla ordet "gärna" är helt centralt för att förstå innehållet. Gränserna för vad det offentliga ska ägna sig åt respektive det civila samhället är inte alltid givna. Men här läggs alltså huvudansvaret på kommunen.

EU-medborgare som inte är ekonomiskt aktiva har rätt att uppehålla sig i Sverige i tre månader som turister och har under den tiden inte rätt till bistånd annat än i akuta nödsituationer. Om kommunerna ruckar på den ordningen genom att erbjuda olika tjänster kan vi också räkna med att problematiken växer. Dels bäddar ökade sociala insatser till att fler söker sig till Sverige för att tigga, dels riskerar tiggeriet att institutionaliseras i såväl människors liv som i vårt eget samhälle.

Nu ska det sägas att tiggeri inte är något nytt fenomen. Professor emeritus Sten Hidal skildrar i tidskriften Signum (6/2014) reciprocitetens hårda järnlag med utgångspunkt i den grekisk-romerska kultursfären. Den stora skiljelinjen gick inte mellan rik och fattig, skriver han, utan mellan medborgare och icke-medborgare. Principen som rådde var: jag ger för att du ska ge, do ut des. Den fattige klienten i Rom hade inte mycket att ge sin rike patronus, men en sak kunde han ge – sin röst i valen. I gengäld kunde han få ekonomiskt understöd och rättshjälp.
I grova drag kan man säga att principen om att en gåva kräver en gengåva utgör grunden för vår egen välfärdsstat. Som medborgare har man en uppsättning rättigheter, och skyldigheter, kombinerat med en underliggande förväntan om att bidra till samhället. Så ser kontraktet ut. Det legitimerar uttag av skatt och regler om vad vi får och inte får göra.
Tiggarna levde, då som nu, utanför denna samhällsgemenskap. Hidal påminner om att den kristna kyrkan bröt detta mönster. Församlingens föredöme låg ju i en egendomslös vandrare, beroende av andras gåvor, nämligen Kristus själv.

I detta kan vi se en skiljelinje mellan staten och det civila samhället. Om stat, och kommun, upphäver medborgarskapets särställning bryts också samhällskontraktet. Även om vi i dag inte kan tala om, eller försvara, en järnhård reciprocitet så är kontraktet en påminnelse om att gränser för offentliga åtaganden inte i första hand bör betraktas som exkluderande utan som skyddsvallar för en gemenskap.
När det gäller civila insatser är det en helt annan fråga. De bygger på ett frivilligt och ofta altruistiskt engagemang: en gåva kräver här ingen gengåva. Var och en som är bekymrad över tiggarnas situation har möjlighet att via frivilligorganisationer hjälpa till.

Samtidigt har förstås också civilsamhällets aktörer en relation till stat och kommun. Kan det offentliga dra nytta av det ideella engagemanget är det också naturligt att man överväger att stötta verksamheter på olika sätt. Do ut des, gäller även här. Högstedts motion kan härmed anses vara besvarad.