Till 75 utan protest?
Kanske sitter andra just nu och skriver på texter om det beslut som väntas från riksdagen i morgon. Höjd pensionsålder från och med årsskiftet. Frågan har diskuterats, knappast debatterats, och konsensus är att det måste göras. Alltså finns en enighet bland sex av riksdagens åtta partier. Bara Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har tagit avstånd från förändringen som under ett par år kommer att skjuta tröskeln för allmän pension från sextioett år till sextiofyra.
Inte ens de som är födda 1959 har gjort något större väsen av sig trots att de snuvas på målgången. Förklaringen är förstås delvis att andelen i Sverige som ser pensionen som just en målgång minskar och har gjort det under flera decennier. Det finns många slitsamma yrken kvar, men de som står vid ett löpande band har blivit färre. Och blir ofta någorlunda väl omhändertagna för att den klassiska alienationen skall bli hanterbar.
Tjänstemännen, som de benämndes under den socialdemokratiska guldåldern, har blivit norm. Det finns förstås fortfarande många som ser sig, och ses, som arbetare. Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets motstånd i frågan förklaras till viss del av deras väljargrupper.
Det är dock märkligt att så få protesterar mot förslaget. Visst rörde Fredrik Reinfeldt upp känslor när han talade om att jobba till sjuttiofem, men det var sju år sedan. Den stora majoriteten verkar ha accepterat den politiska mittfårans tal om medborgarnas ansvar för statsfinanserna och välfärden. Det vittnar kanske om en samhällsengagerad befolkning men kan egentligen lika gärna tolkas som underdånighet.
Varför ser vi inte horder av femtionior som demonstrerar mot att bli snuvade på konfekten? Gissningsvis för att de är på jobbet. Och kanske inte ens ser pensionen som konfekt. Många ideella organisationer och funktioner i samhället är beroende av pigga pensionärer för att fungera, men ofta syns och räknas bara arbete och politiskt engagemang när man tänker på vad ett samhälle består av.
De unga då? De skulle ju kunna tänkas protestera mot upplägget på grund av dess förstelnande inverkan på arbetsmarknaden ägnar sig inte sällan åt annat än att försöka ta sig in på arbetsmarknaden. Inträdesåldern på arbetsmarknaden har stigit med nästan tio år på tre decennier.
Arbetet är en viktig del av vår identitet. Det är något som ger stadga, och för en del även mening, åt tillvaron. I ett Sverige där en religiös identitet blivit något avvikande och även idén om klasskamp blivit irrelevant för flertalet är förhållandet till arbetet något personligt. Det är nog en förklaring till att politikerna, som har ett intresse av att få till fungerande intäkter till staten och pensionssystemen, kunnat driva denna fråga utan större protest från befolkningen. Det är avslöjande att denna fråga varit så fri från konflikter.
