Till Bryssel och hem igen
Bah Kuhnke vill inte bara ha en ”svensk” jämställdhetslagstiftning på EU-nivå, hon vill dessutom ha en metoo-lag som skall gälla i unionens alla länder. Oavsett vad man tycker om idéerna som sådana bör det vara självklart att det handlar om lagar som stiftas på nationell nivå. Men för Bah Kuhnke och en allt större grupp politiker är det numera givet att allt som verkar tilltalande skall klubbas igenom i Bryssel.
Att den här inställningen så lätt har kunnat slå igenom beror inte minst på att medier sällan anlägger det kritiska och antifederalistiska perspektivet. I Svenska Dagbladet utsätts inte Bah Kuhnke för en enda motfråga. Snarare tvärtom, hennes förmenta mod lyfts fram.
Är det så förtvivlat svårt att förstå problemet? Om man tycker att unionen skall ha beslutsrätt apropå just det förslag man själv vill lägga så öppnar man per automatik för att Sverige måste underkastas en mängd andra beslut som EU inte har med att göra. Den dag det finns en majoritet i EU-kommissionen och parlamentet för att offentlighetsprincipen skall slopas i hela EU står Sverige där med byxorna nere – om inte gränserna mellan stat och överstat hålls fasta.
Det finns exempel på den här tankelättjan i flera – kanske alla – andra partier, men Miljöpartiet gör det hela extra talande. Miljöpartiet hörde under folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994 till unionens svurna fiender. Man ville absolut inte att Sverige skulle bli medlem. Man ville absolut inte att EU skulle få bestämma någonting som hade med Sverige eller svenska förhållanden att göra. I flera fall var tonarten av sådant slag att man verkade vilja se Europeiska Unionen helt upplöst.
Alla har förstås rätt att ändra sig. Men Miljöpartiet har veterligt inte ändrat sig om den fullt rimliga grundprincipen att EU inte skall hålla på med sådant som bara angår den nationella beslutsnivån.
Visst, man kan hävda att jämställdhet och metoo-frågor är övernationella. Men det kan man med lite fantasi säga om precis allt som man själv tycker är prioriterade frågor och går till val på. I avvägningen mellan vad som är nationella och övernationella frågor har det tidigare funnits en allmänt godtagen rimlighetsbedömning som inte har krävt klargöranden. Är den gemensamma utgångspunkten nu på väg att luckras upp?
Det är synd i så fall. Inte minst för att det sker utan att något av de inblandade partierna säger det öppet. Och för att det samtidigt sker under en EU-valrörelse, när det verkligen betyder något.
