Till kufarnas försvar

Ledare Artikeln publicerades

För en vecka sedan berörde jag folkgruppen kufar i en text. Jag noterade ett sammanhang i vilket kufarna hade blivit färre och kvinnorna (förmodligen därför) blivit fler. Och ja, kufar är nästan alltid män.

Det där skaver lite, för det var faktiskt bara en observation och ingen värdering. Det är inte så att det måste vara något fel med kufar. Det kan till och med vara tvärtom, att man skall vara bekymrad om man inte märker av dem. I alla fall i intellektuella miljöer.

Foto: Johan Nilsson/TT

I konstnärliga och liknande kreativa miljöer brukar de vara så många att de trängs. Där är det till och med vanligt att icke-kufar lägger till sig med falska persona så att de skall framstå som mer bohemiska och excentriska än vad de i själva verket är.

En kuf skulle aldrig låtsas på det sättet. Det hör till kuferiets natur att de inte förmår anpassa sig till omgivningens koder. En kuf är inne i sig själv och sin egen värld.

Och det är där de är värdefulla. Intellektuella kufar kompromissar inte med sina tankar. De klarar inte av det. Det må vara en brist för deras del men är under rätt omständigheter en tillgång för omgivningen eftersom de ovillkorligen stör tendenser till intellektuell likformighet. Kufen behöver inte alltid ha rätt men står som garant för aspektseende.

Universiteten är kufarnas kanske viktigaste plats. Där är det tänkt att de skall komma till sin rätt i stökiga arbetsrum och gravgångsliknande biblioteksschakt. Västvärldens bildnings- och kunskapshistoria är i hög grad ett resultat av att kloka universitetsledningar genom århundraden har tryggat försörjningen för dessa figurer och låtit dem vara ifred med sitt.

Men universiteten har förändrats. I dag är kufen hårt trängd av en kultur av yta, strömlinjeformning och inte minst den utbredda medelmåttigheten bakom skyddet av ”social kompetens”. Av en akademiker i dag krävs det inte bara att denne fungerar i centrum av en undervisningssal och är pedagogisk utan också gärna är medial och kan ”föra ut” information till allmänheten.

Närvaron av kufar är som ett lackmustest för en tillåtande intellektuell miljö. Är där prydligt rensopat från sociala trubbigheter och rent knäppa inslag, ja då finns det anledning att vara misstänksam. För vad kan man i så fall anta är det som värderas: det inre eller det yttre?

En långsiktigt kvalitativ kunskapsorganisation, forskning, förlagsvärld, tankesmedjor, kommer få svårt att överleva inte om inte kufens livsbetingelser värnas. Men originalitetens nödvändiga sociala skyddslager verkar onekligen tunnas ut i det Sverige där professionalitet alltmer tolkas i kursernas, utvärderingarnas och framgångskonceptens värld.