Till samvetsfrihetens försvar

Ledare Artikeln publicerades
Barnmorskan Ellinor Grimmark följde samvetet till Norge.
Foto:

Få debatter snedvrids så fort som de som har det minsta att göra med abort. I fallet Grimmark var den fastlåst från start eftersom hon är religiös. Grimmarks kritiker grep ivrigt an hennes religiöst grundade motivering, och inte minst kopplingen till en amerikansk kristen organisation, för att kunna sudda ut alla gråzoner till ett blankt svartvitt bräde där högerkristet abortmotstånd ställdes mot svenskt förnuft.

Att det skulle kunna finnas andra anledningar att inte vilja medverka till abort än religiös fanatism låtsas man inte om. Det blir för komplext.

Motståndare mot samvetsfrihet tycks på allvar mena att det där med abort för vårdpersonal är samma sak som att stå ut med bilbuller för en vägarbetare, dålig lukt för en sophämtare eller – om det vill sig illa, allergi för ett blomsterbud som i så fall får hitta annat jobb.

Att det skulle vara frågan om något alldeles speciellt, något som ovillkorligen vidrör djupet av det mänskliga långt utöver vanliga arbetsmiljöproblem, det vägrar man helt enkelt ta in. Ett aborterat foster eller en bortplockad blindtarm, det skall ses som lika och den som inte förmår stänga av känslan av att det ändå är en skillnad är en religiös dårfink.

Fortfarande återstår att förklara varför endast en religiös människa skulle ha svårt med den där avstängningen. Under debatten om samvetsfrihet har frågan knappt ställts över huvud taget.

Ett sent aborterat foster ”slängs” inte alltid direkt utan måste ibland läggas åt sidan för att andningen skall upphöra och det så att säga får dö färdigt. Det är jobbigt bara att skriva det. Hur är det då inte för de som hanterar det, troende eller inte? Jag tror inte någon sjuksköterska är helt oberörd. Jag tror de i varierande mån lider av scenen, även om kanske inte alla vill erkänna det och få gå så långt som Grimmark av (hedersam) yrkeslojalitet.

Hur många som tänker efter vill egentligen ligga på det där sjukhuset där rekryteringen sorterat bort alla känsliga själar, och helst de som känt sig kallade till vården av en innerlig känsla för liv och människovärde? Ett sjukhus enbart befolkat av sådana som garanterat aldrig får problem med sina samveten ens inför just det kval som kanske mest envetet följt människan under hela hennes existens? Fick jag välja skulle jag hellre vårdas av kristna istället för sådana som jag själv.

Nej, det handlar inte om att vara emot den svenska abortlagstiftningen. Tvärtom är den utgångspunkt; vid abortförbud skulle samvetsfrihet inte behövas.

Och fortfarande återstår att förklara exakt vilka konvulsioner som drabbat sjukvården i världens icke-svenska länder (ganska många) som ett resultat av att de låter samvetsfrihet råda. Hittills har problemen inte låtit höra om sig. Eller är det just i Sverige personalen skulle börja idka offerriter för att blidka gudarna vid varje pulsmätning?

Är det inte på tiden att Sverige blir normalt även i det här avseendet?