Tillbaka till framtiden

Ledare ,

Som ett led i förnyelsearbetet inom Svenska Akademien skulle det vara nyttigt att återfinna den stora bredd bland ledamöter som tidigare funnits.

Politiker och biskopar. En diplomat. En historiker, ett riksråd och en filosof.

En skara sammansvurna?

Nej, men ett urval av Svenska Akademiens ursprungliga ledamöter.

Så har det sett ut under större delen av Svenska Akademiens historia. Ja, man kan lägga till ytterligare kompetenser. Bland De Aderton har man ända in på 1900-talet funnit kyrkomän, jurister, någon militär, arkeologer, mynthistoriker, upptäcktsresande - ja, listan fortsätter. Denna bredd har även synts bland de ständiga sekreterarna.

 

Foto: Maja Suslin / TT

Den som tror att Akademiens uppdrag är att värna svenska språket samt att främja litteraturen, har förvisso rätt - men endast delvis.

I stadgarna står att läsa att man även, till exempel, skall ”tolka the Himmelska Sanningar”.

Passande nog har ju också nyligen en teolog åter valts in som ledamot: Jayne Svenungsson, professor i systematisk teologi vid Lunds universitet.

 

I dessa dagar då Akademien har gått igenom en veritabel kris, och det även har diskuterats mycket om dess stadgar, så kunde det vara på sin plats att påminna om denna imponerande bredd som funnits inom Akademien under dess långa historia.

Det vore dags att successivt försöka återgå till en sådan, mindre snäv grupp av ledamöter. I dag är nästan alla som sitter på stolarna antingen författare eller språkforskare. Inget ont i sig, men rätt skall vara rätt, och nog kan man tänka sig att den rika mångfald som tidigare funnits har inneburit en styrka. Dels för verksamheten i sig, dels för den interna dynamiken mellan ledamöterna.

Den som varit aktiv i en styrelse för en förening eller liknande kan känna igen sig i att arbetet brukar fungera smidigare om styrelseledamöterna har olika bakgrund och karaktär. Det är litet som talar för att Akademien skulle vara annorlunda på den punkten.

Det blev uppmärksammat när Kungen meddelade att han ser över behovet av eventuella förändringar av stadgarna. Det är högst välkommet. I samband med det skulle det passa med en vänlig påminnelse om det stadgereglerade uppdraget samt variationen i profilering bland ledamöternas föregångare.

Som en extra bonus skulle rekryteringsbasen öka markant. Nytt blod skulle tillkomma till Akademiens väl. Färre författare och språkforskare skulle distraheras från sitt huvudsakliga arbete - och, får man förmoda, deras passion. Man ska inte göra sig några illusioner och tro att uppdraget som akademiledamot är enkelt och behagligt. Om inte annat så har det framkommit under dessa dagar. Det är nog en och annan ledamot som sitter på sin stol och drömmer om dagar då man bekymmersfritt kunde ägna sig åt konsten eller vetenskapen, utan att behöva ägna tid och energi åt byråkrati och intriger.