Trygghet i kras
Dödsskjutningen av den tjugoårige mannen med Downs syndrom i Stockholm är en tragedi för alla inblandade. Inte minst för den avlidnes familj. En tragedi av sällan skådat slag.
Det inträffade väcker ett flertal frågor. Förstod poliserna inte att mannen hade Downs syndrom? Hur kunde han upplevas om hotfull? De blev åtminstone inte beskjutna, eftersom det var ett leksaksvapen i plast han bar. Och varför sköts flera dödliga skott i magen, när man kunde skjutit för att oskadliggöra?
Som flera har varit snabba med att påpeka så måste detta utredas ordentligt och föranleder en genomgång av polisens rutiner.
Händelsen är ett mörkt tecken på den kraftigt ökande otryggheten i samhället. Enligt Brottsförebyggande rådets årliga nationella trygghetsundersökning är nästan en tredjedel av befolkningen oroade ”i stor utsträckning” över brottsligheten i samhället. De siffrorna har ökat konstant sedan 2014.
Våldtäkter, inbrott, stölder, mord och dödsskjutningar, explosioner, granater på gatan, ökande gängvåld. Listan över det grova våld som ökar kan göras lång. Det är inte det minsta förvånande att människors upplevelse av otrygghet ökar när den svenska verkligheten på flera håll alltmer börjar likna något man tidigare endast känt från amerikanska filmer om gangsters och ghettogäng.
Det vore konstigt om inte även polisen påverkats av brutaliseringen. I någon mening drabbas de värst av den ökade otryggheten.
Egentligen har det i någon bemärkelse varit känt sedan tidigare. Berättelserna om hur blåljuspersonal blir anfallna och påhoppade i sitt arbete är vid det här laget så vanligt förekommande att de inte längre chockerar på samma sätt som förr.
För all del är Sverige internationellt sett ett av de säkraste länderna. Enligt det senaste Safe Cities Index - från 2017 - ligger Stockholm på åttonde plats av säkra städer i världen.
Men enligt samma index från 2016 låg Stockholm på plats fyra. Den ökande osäkerheten är verklig.
Att poliser i mötet med en leksaksbeväpnad tjugoåring med Downs syndrom - en person som av sina föräldrar har beskrivits som med en treårings mentala nivå - upplever situationen som så hotfull att flera av dem bedömer det som nödvändigt att avfyra sina vapen, vittnar om en djupt gående otrygghet och tärda poliser på helspänn.
