Tveksamma argument om flyktingar

Ledare Artikeln publicerades

Mats Hammarstedt, professor i nationalekonomi vid Linnéuniversitetet, avslöjar här påståenden om invandring som saknar stöd i forskningen.

Att ett stort antal människor i dagsläget söker asyl i Sverige har knappast undgått någon. Så har knappast heller debatten kring hur många flyktingar Sverige bör ta emot. Det huvudsakliga, och rimligen också tillräckliga, argumentet för den som förespråkar flyktinginvandring borde självklart vara att flyktinginvandringen är en humanitär insats och att flyktingar ska tas emot därför att de behöver skydd.

Men skyddsargumentet tycks inte vara tillräckligt för alla. Inte minst från politiker framförs, utöver skyddsbehovet, olika argument till varför dagens flyktinginvandring till Sverige bör betraktas som en resurs. Kring åtminstone tre av dessa bör debatten nyanseras då den annars riskerar att bli vilseledande.

Det första argumentet har funnits i debatten länge och hävdar att invandring på längre sikt behövs för att finansiera Sveriges åldrande befolkning. Till detta finns det anledning att vara skeptisk då invandringen sedan fyrtio år tillbaka utgörs av flykting- och anhöriginvandring snarare än arbetskraftsinvandring. Forskning visar idag på hur invandring till ett land påverkar landets offentliga finanser. Föga förvånande framkommer i denna forskning att detta, i Sverige såväl som i andra länder, i allt väsentligt avgörs av de utrikes föddas framgång på arbetsmarknaden. I Sverige hade endast ungefär hälften av de flyktingar som kom hit i början av 2000-talet sysselsättning efter tio år i landet. Den som vill hävda att flyktinginvandring är ett argument för att finansiera Sveriges framtida åldrande befolkning måste således ha goda argument för att tro att integrationen av flyktingar på den svenska arbetsmarknaden kommer att fungera betydligt bättre i framtiden än vad den gör idag.

De två andra argumenten är av nyare datum men riskerar lika väl att leda debatten fel. Det ena argumentet hävdar att nyanlända flyktingar skulle kunna utgöra en resurs genom att de kan bosätta sig på orter med vikande befolkningsunderlag. Inte heller på denna punkt har förespråkare något stöd att hämta i den existerande forskningen. Forskningen visar med all tydlighet att flyktingar bör bosätta sig på orter med låg arbetslöshet och goda möjligheter till sysselsättning för att integrationen, på såväl kort som längre sikt, ska bli framgångsrik. Att nyanlända flyktingar bosätter sig på avfolkningsorter, ofta med hög arbetslöshet, riskerar snarare att förvärra integrationsproblematiken och försätta flyktingarna i ett långvarigt utanförskap.

Det tredje argumentet tar flyktingarnas utbildningsnivå som utgångspunkt. Här framförs förhoppningar om att dagens flyktingar, inte minst flyktingar från Syrien, har bättre förutsättningar att komma in på arbetsmarknaden än tidigare flyktinggrupper då de har en högre utbildningsnivå. En titt på fakta från Statistiska Centralbyrån ger dock inget stöd för detta. Uppgifterna om flyktingarnas utbildningsnivå visar snarast att flyktingarna från exempelvis Syrien utgörs av en större andel lågutbildade och en mindre andel högutbildade människor än de flyktingar som kommit från exempelvis Irak. Under de närmaste åren står alltså Sverige inför utmaningen att integrera en relativt stor andel flyktingar med en utbildningsnivå som motsvarar ungefär nivån på svensk grundskoleutbildning.

Det finns självklart skäl att ta emot flyktingar och bevilja asyl till människor som söker sig till Sverige. Argumentet att dessa människor behöver skydd och att flyktinginvandringen är en humanitär insats är det som bör användas i debatten. Att presentera denna invandring som ett medel för att finansiera en åldrande befolkning, eller lösa problemet med vikande befolkningsunderlag på vissa orter, riskerar däremot att leda in debatten på villovägar.