Tvinga dem flytta

Grunden för en sådan policy finns dessutom i gällande lag. Vid särskilt allvarliga störningar i boendet - störningar som försämrar andras boendemiljö och inte skäligen bör tålas - kan en hyresgäst sägas upp. Den som står på hyreskontraktet ansvarar dessutom för alla som hör till hans hushåll eller gästar honom eller av andra skäl har inrymts i lägenheten.

Att gängen på detta sätt splittras är bara den ena vinsten med uppsägning. Den andra är att laglydiga invånares ställning stärks i området.

Det är inte, som vänsterdebattörer gärna hävdar, så att ungdomsarbetslösheten rent objektivt tvingar killar in i narkotikahandel och våld. För den som har skött sin skolgång har sannolikt chanserna till jobb sällan varit så goda som nu. Däremot framstår strävsamhet och flit som mindre attraktivt i områden där det ständigt skyltas med brottslighetens snabba vinster. Om det blir tydligt att snabba vinster på narkotika för med sig en risk för hemlöshet kommer brottsligheten i en annan dager. Dyra bilar uppväger inte bristen på tak över huvudet.

Varför sker inte detta redan? En förklaring är att det är politiskt ointressant. Inskränkningar i hyreslagen låter mindre häftigt än fler poliser, och samtidigt hjärtlöst i jämförelse med allmänna ”satsningar” på ungdomar.

En annan förklaring kan vara att det innebär en ny syn på besittningsrätten. Hyresgästföreningen tog i ett fall i Malmö strid för att en man som förvarade vapen i sin lägenhet skulle få bo kvar, i strid med hyresvärdens vilja. Eftersom handgranaterna inte hade exploderat så hade de inte framkallat någon fara för grannarna, enligt Hyresgästföreningen.

I en annan tid hade sådana spetsfundigheter kunnat vara relevanta. Nu, när gängbrottsligheten utgör ett påtagligt hot mot statens våldsmonopol och samhällets sammanhållning är de befängda.

I bostadspolitiken talas det mycket om social hållbarhet. Att brott straffar sig, bland annat genom att hyreskontraktet går förlorat, är den bästa sociala hållbarheten.