Tyst Venezuelavänster

Ledare
Demonstrant utanför militärförläggningen i Valencia
Foto:

En grupp uniformerade venezuelaner tog under söndagsmorgonen till vapen på en militärförläggning i staden Valencia, väster om Caracas. I en video på internet sade de beväpnade männen sig vara medlemmar av militären som motsatte sig den socialistiska regimen och uppmanade militära förband att delta i deras uppror. Men videon har senare försvunnit, och regeringskällor hävdar att kuppförsöket har slagits ned.

Artikeln publicerades 8 augusti 2017.

President Nicolás Maduro kallade revoltörerna för terrorister – medan männen själva menade att deras syfte var att försvara konstitutionen. "Detta är inte en statskupp. Det är en medborgerlig och militär aktion för att återställa den konstitutionella ordningen”, sade gruppens ledare.

Enligt presidenten har ett tjugotal män deltagit – varav två personer skall ha dödats och ytterligare en skall vara allvarligt skadad. Åtta människor skall vara gripna, och tio skall ha flytt. Under dagen har oppositionella demonstrerat i närheten. Nationalgardet skall ha använt tårgas för att skingra demonstranterna – och den lokala oppositionsledaren Ramon Rivas har skjutits och avlidit av skadorna.

Söndagens aktion utgjorde en kulmen på en längre tids turbulens – där oroligheterna har eskalerat i takt med att landet har rört sig närmare och närmare en fullfjädrad diktatur. Under de senaste fyra månaderna har demonstrationer ägt rum i stort sett dagligen. Antalet döda under den perioden är nu uppe i 120 personer. Bara på valdagen för en vecka sedan miste nio personer livet – varav två var minderåriga.

Samtidigt som världen i stort har följt utvecklingen med förskräckelse har en viss grupp valt att blunda. Hos den europeiska vänster som tidigare har hyllat och försvarat president Nicolás Maduro är det plötsligt tyst som i graven.

Det gäller inte minst dess svenska representanter. Var är Åsa Linderborg, Kajsa Ekis Ekman, Göran Greider och Ali Esbati nu? De har alla försvarat regimen i Venezuela, men noga undvikit att kommentera situationen det senaste året. Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt har förvisso beklagat landets auktoritära utveckling på Twitter – men knappast tagit itu med den grundsyn som gjorde att han fortfarande jublade då Amnesty varnade för såväl mat- och medicinbrist som inskränkta civila och politiska rättigheter.

Den som har skrivit ivrigast om Venezuela är Lars Palmgren som i Dagens ETC (2/8) hade mage att skylla landets utveckling på liberalism. Alla andra har valt den förvisso mindre vansinniga, men inte ett dyft hederligare strategin att tiga sig igenom tragedin. Mönstret känns igen. Det lät likadant om Sovjetunionen, Kina och Kuba – tills det inte lät någonting alls.

Historien upprepar sig, och det är faktiskt upprörande att vänstern alltid kommer lika lindrigt undan. Det räcker inte att Jonas Sjöstedt, vars parti är en del av regeringsunderlaget, författar en tweet där han erkänner utvecklingen; han borde krävas göra avbön och på bästa sändningstid svara på varför han och hans egna alltid hyllar kommunister och radikala socialister. Och medan vi väntar på den förklaringen vore det inte mer än rätt om de ovan nämnda vänsterdebattörerna svarade på frågan: Var det som skedde i söndags en terroristattack eller en motståndsaktion mot en orättfärdig despot?