Tysta som två möss

Ledare Artikeln publicerades
Katerina Janouch. Övergiven av stridshingstarna.
Foto:Thron Ullberg
Katerina Janouch. Övergiven av stridshingstarna.

Det är väl egentligen rätt få, inklusive undertecknad, som vet vad barnboksförfattaren Katerina Janouch exakt sade i tjeckisk teve om Sverige och immigrationspolitiken. Få kan ju tjeckiska. Men bara själva påståendet att hon överdrev de negativa konsekvenserna har fått breda delar av kultur- och mediasverige att gå i taket.

Och så kan det ju vara i Sverige. Men i fallet Janouch tillkom en aspekt som bådar illa för framtiden. För Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, upplät inte bara plats för en bannbulla mot Janouch utan sände också iväg personal att krama ut ett avståndstagande från hennes förläggare, vilket ledsamt nog lyckades.

Man avdelade alltså redaktionella resurser för att åsamka Janouch ekonomisk skada. Detta grepp har vi inte sett tidigare från förment seriösa medier. Det är ju inget annat än, som Axess chefredaktör P J Ander Linder kallade det, angiverijournalistik. En kommentar som Wiman omedelbart hanterade genom att klistra Linder vid Donald Trump.

Men de som borde varit de mest givna rösterna inför Dagens Nyheters tilltag har Wiman inte behövt bry sig om alls: Svenska PEN och Sveriges Författarförbund. Dessa två påstådda stridshingstar för det fria ordet har varit tysta som möss.

Skulle de inte ha anledning? Tja, som konsekvens av DN:s ”journalistik” har åtminstone en bokhandelsägare leende förklarat framför kameran att man nu plockar bort Janouchs böcker ur sortimentet. En bild som ger rysningar.

Jag vet inte om Katerina Janouch är medlem i Författarförbundet, men det spelar mindre roll för principfrågan. Nog har väl fackföreningar i uppgift att vaka över orosamma tendenser för medlemmarnas yrkesutövning. När skedde politiska rensningar av svenska bokhandelshyllor senast?

Och PEN, de där bakom devisen ”För varje författare, varje penna och varje ord som får verka fritt, så ökar också friheten för miljoner andra i samma land”, de kan förstås gömma sig bakom formalia.

Janouch har ju alltjämt yttrandefrihet som alla andra. Den är inte hotad. Hon kan säga sin mening ända tills varje halmstrå till försörjning är kapad och hon sitter på gatan med handen utsträckt, och till och med då har hon tekniskt sett yttrandefrihet. Men alla vet att det är ett fikonresonemang. Hade det varit en repressiv statsmakt som drivit en författare mot en sådan situation hade larmklockorna ringt högt och gällt. Men i detta finns ingen stat inblandad utan istället samspelar totalitärt anstrukna patrullanter inom fri media och bokbransch, och då är det ett icke-problem. När far super är det rätt.

Det är inte heller så att Svenska PEN och Författarförbundet inte har viljan och förmågan att tala ut. Tvärtom, deras företrädare om några är både välartikulerade och anspråksfulla. När de annars slår sig för bröstet apropå intolerans och yttrandefrihet är det uppenbart tänkt att vibrationerna skall märkas över en så bred del av jordklotet som möjligt.

Så varför inte nu? Är det så enkelt, futtigt, genant, att deras moraliska härnad gör halt så fort det finns något att riskera? Som stipendier och arvoden kopplade till sfären runt Dagens Nyheter?

Det är dags för Svenska PEN och Författarförbundet att börja ställa besvärliga frågor – till sig själva.