UD och idealismen

Ledare ,

Margot Wallström slutar som utrikesminister. Alldeles oavsett det egentliga skälet till detta är beskedet välkommet. Sverige har alltför länge bedrivit en idealistisk och ideologisk utrikespolitik som stjälpt snarare än hjälpt.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Wallström uppger att hennes avgång handlar om att hon vill ägna mer tid åt sin familj. Hon framhåller att den inte motiveras av protest eller resentiment: ”Jag går inte för att jag är bitter utan för att jag också kan göra det stolt över vad vi har åstadkommit”.

Men vad finns det då att vara stolt över? Under Wallströms ledning har svensk utrikespolitik flera gånger kört i diket eftersom linjen varit idealistisk och ideologisk istället för pragmatisk. Vi har onödigtvis stött oss med andra länder, i synnerhet Israel, vilket varit menligt för Sveriges internationella ställning och påverkanskraft.

Ett magplask i Wallströms gärning som utrikesminister var det tondöva insisterandet på kärnvapenförbud, vilket fullständigt saknar grund i verkligheten och bara skulle tjäna till att fjärma Sverige från Nato och USA. Så sent som i juni menade Wallström i Aftonbladet (11/6) att ”Regeringens mål är en kärnvapenfri värld. Skeptiker kommer alltid att göra gällande att tiden för nya framsteg inte är mogen, men cynism har aldrig varit en politisk drivkraft att räkna med”. Realism är dock inte samma sak som cynism, annat än i denna utopistiskt färgade retorik. En kärnvapenfri värld är helt enkelt inte möjlig.

Någon svensk uppslutning bakom ett kärnvapenförbud blev det tack och lov inte. Wallström och hennes meningsfränder på Utrikesdepartementet fick tillsammans med Miljöpartiet böja sig för den överväldigande majoritet som insåg problemen med att Sverige skulle inta en sådan hållning.

Givet det kännbara nederlaget, på en punkt som Wallström investerat mycket i, är det svårt att se att hennes avgång inte skulle ha ett inslag av bitterhet, eller åtminstone uppgivenhet. Efter att frågan om kärnvapenförbud föll platt till marken finns det inte så värst många fjädrar i den utrikespolitiska hatten att visa upp. Om Wallström fått sin vilja igenom hade hon kunnat peka på Sveriges ställningstagande för en kärnvapenfri värld som sitt politiska arv. Exakt vad detta nu består i är oklart.

Vi får hoppas att Wallströms efterträdare har en mer pragmatisk inställning till utrikespolitiken och världen. Det blir svårt för Sverige att spela en meningsfull roll internationellt och bevaka sitt nationella intresse om idealism och ideologi så markant tar överhanden som de gjort under hennes tid på UD. Landets utrikesminister skall vara vår främsta diplomat, inte en aktivist.

Utrikespolitik varken kan eller bör vara ett instrument för ideologiska ståndpunkter om man vill att den skall fungera väl och vara effektiv. En betydande anpassning till det rådande är nödvändig, vare sig man tycker om det eller ej. Ur det perspektivet går epoken Wallström till historien som ett avskräckande exempel.