Ukraina och Syrien hänger ihop

Ledare Artikeln publicerades

Ur rysk synvinkel pågår det en maktkamp mellan Ryssland och Nato. Moskva kan ha gått in i på Assadregimens sida endast för att dra uppmärksamheten ifrån Ukraina, skriver Stefan Olsson som bevakar årets säkerhetspolitiska konferens i München.

Den årliga säkerhetspolitiska konferensen i München var för några år sedan endast ett tillfälle för regeringschefer och utrikesministrar att träffas. Alla sa vad som förväntades av dem. Inget mer. Förra året passade dock Ukrainas president Petro Porosjenko på att anklaga Ryssland för att ha trupper inne i hans land. Han gjorde det genom att i talarstolen visa upp pass beslagtagna av ryska krigsfångar. Det lär bli dramatiskt även i år när världens ledare samlas i München under helgen.

Redan under torsdagen träffades en överenskommelse mellan framför allt USA och Ryssland om eldupphör i Syrien. USA är visserligen inte part i kriget på samma sätt som Ryssland, som understödjer Assad-regimen, och det är egentligen inte Ryssland som företräder den syriska regeringen, men kriget är nu så långt gånget att världen närmast desperat söker efter en lösning. I det läget är det bara USA som är tillräckligt mäktigt för att kunna sätta press på Ryssland, som i sin tur är den enda regering som tycks kunna påverka Assad-regimen.

Hittills har ländernas utrikesministrar John Kerry och Sergej Lavrov talat försiktigt, men frågan är om det inte är dags för en verbal urladdning. Ofta får Natos generalsekreterare vara den som mer tydligt än andra politiker i väst säger de obehagliga sanningarna. Stoltenberg nämnde att han var glad att Ryssland nu vill bidra till fredsförhandlingarna, men menade också att Ryssland med sina attacker mot den sekulära oppositionen hittills endast hade underminerat alla fredssamtal.

Vid den korta pressträffen på fredagen var det också en journalist som hann med att kasta in en fråga om Ukraina. Även här var Stoltenberg tydligare än vad Europas politiker brukar vara. Tunga vapen måste dras undan och Ukraina måste få kontroll över sina gränser, menade han, vilket är förskönande omskrivningar för att Ryssland måste dra sig ur Ukraina. Årets Münchenkonferens kommer därför återigen att handla mycket om Ryssland. Det mest helvetiska kriget pågår visserligen i Syrien. Ändå är det mot Ryssland blickarna riktas. På lördagen kommer några av Rysslands hårdaste kritiker att framträda: Ukrainas president, Litauens president och USA:s utrikesminister. Den mer försiktiga linje mot Ryssland som Tyskland och Frankrike driver ser inte ut att vara välrepresenterad.

Är kritiken mot Ryssland befogad? Ja, i allra högsta grad. När Ryssland gick in på Assadregimens sida i syriska inbördeskriget sa man att man skulle hjälpa till att strida mot Islamiska staten. Redan från första stund kom dock rapporter om att bomber också fälldes över den sekulära oppositionen.

Viktigt att ha i åtanke är även att kriget i Ukraina hänger ihop med kriget i Syrien. Ur rysk synvinkel pågår det en maktkamp mellan Ryssland och Nato, och ryssarna är skickliga strateger. Moskva kan ha gått in i på Assadregimens sida endast för att dra uppmärksamheten ifrån Ukraina. Är inte detta en väl konspiratorisk tanke? Nej, det är inte det. Den ryska geopolitiska världsbilden skiljer sig helt från den västerländska. Världen är en anarki och ett nollsummespel. Den enes förlust är den andres vinst. Samarbete lönar sig inte. Helt säker på att kritiken mot Ryssland kommer att vara hård kan man dock inte vara eftersom västmakterna ofta har varit undfallande gentemot Moskva. Men låt oss hoppas att lördagen blir den dag då världens ledare verkligen törs säga att Ryssland är en destabiliserande kraft.

Stefan Olsson