Undergräv islamismen

Att undermåliga lokaler ersätts med ändamålsenliga sådana är välkommet. Små källarmoskéer och liknande har på flera håll underlättat spridning av extremistisk islam. Individer har kunnat infiltrera mer moderata grupper och där lätt kunnat sprida radikala religionstolkningar.

Men när muslimska församlingar vänder sig utomlands för att finansiera sina byggen finns risker som inte bör ignoreras, något som bland annat terrorexperten Magnus Ranstorp har påpekat.

Att resurssvaga församlingar söker extern finansiering är förvisso förståeligt. Men det förtar inte riskerna. Pengarna kommer ofta från icke-demokratiska länder som Saudiarabien, där den wahhabitiska formen av islam – samma trostolkning som omhuldas av Islamiska Staten – är dominerande. När de saudiska pengarna strömmar in sker samtidigt en ideologisk styrning.

Såväl Kristdemokraterna som Moderaterna har därför luftat idéer om att förbjuda utländsk finansiering av extrema religiösa samfund. Det är ett gott tecken att politiker har börjat inse att dessa frågor måste diskuteras.

Men att förbjuda all utländsk finansiering är en drakonisk åtgärd. Det kan lätt slå fel. Och hur långt skall ett sådant förbud sträcka sig: Skall bara vissa länder beröras, eller hela världen? Gäller det bara islam eller andra religioner också?Varför inte politiska organisationer? Hur definieras extremism?

Det hela framstår juridiskt som komplext, och riskerar att slå mot såväl religions- som föreningsfriheten.

Det kan också slå tillbaka mot Sverige, om länder som Saudiarabien vill hämnas genom att knipa åt västerländsk finansiering av demokratiska organisationer, missionärer eller välgörenhetsprojekt.

Man skulle kunna tänka sig andra strategier. Varför inte förenkla de möjligheter trossamfunden har att med hjälp av Skatteverket ta upp medlemsavgifter via skattesedeln, och därmed underlätta för egen finansiering av gudstjänstlokaler. Även om vissa muslimska samfund i Sverige använder sig av möjligheten gör inte alla det.

Man kan förvisso fråga sig om det beror på krångliga regler eller om det i vissa fall även finns en genuin vilja att faktiskt stå i relation till de extremistiska finansiärerna.

Det vore därför också, som Kristdemokraterna föreslagit, lämpligt med en myndighet som har uppdraget att övervaka extern finansiering och vid särskilda situationer även har befogenhet att ingripa på ett eller annat sätt.

Det skulle med fördel kunna förenas med ett stopp av statliga bidrag till de församlingar som tar emot pengar från icke-demokratiska stater.

Motarbetandet av islamisterna kan ske på flera sätt. Att dra undan mattan för dem på detta vis är en metod.