Universitetens blinda fläck

"Det var den allra bästa av tider och det var den allra värsta. Det var visdomens tid, det var oförnuftets tid". Så inleds Charles Dickens historiska roman Två städer (1859). Det är en dramatisk berättelse,som handlar om vad det innebär att ta ödet i sina egna händer, och befria sig från både arv och miljö. På två rader lyckas Dickens med konststycket att fånga en känsla av vacklande polarisering som kan finnas både i vår uppfattning av tiden vi lever i, och vår egen existens.

Under en tågresa nyligen, till ett universitet, var Två städer min följeslagare. Jag skulle delta i ett panelsamtal om vilken roll akademin bör spela i dagens samhälle. Det slog mig att mina egna tafatta försök att formulera något klokt vida övertrumfades av Dickens: att det på våra universitet är ”visdomens tid, oförnuftets tid” fångade själva essensen av min egen hållning på ett träffsäkert vis.

Just nu existerar akademin i den bästa av alla tider och i den allra värsta. Det finns vetenskaplig pluralism, sökande efter kunskap och idérikedom. Det finns en öppenhet som är sympatisk, och något alldeles särskilt, och lärorikt, i hur universitet drivs och livnär sig. Men det finns även kotterier, blind tro på handlingsplaners magiska förmåga att lösa mänskliga knutar och ett obehagligt gemenskapstvång.

Tvånget tar sig exempelvis uttryck i obligatoriska moment och diverse regeringsdirektiv. En mycket uppmärksammad anvisning under året som snart är slut har varit kravet på att lärosäten ska arbeta med Jämställdhetsintegrering. Syfte med denna integrering är att få statliga verksamheter att ännu bättre bidra till att uppnå de jämställdhetspolitiska målen som regeringen beslutat om.

Oavsett var vi står i frågor som rör jämställdhet, och hur politiken bäst bör implementeras, är bristen på valfrihet när det kommer till jämställdhetsintegrering oförnuftig. Förutom det politiserade inslaget är integreringen överilad av ett skäl som det varit alldeles för tyst om, nämligen dess negativa påverkan på universitetens autonomi. Med autonomireformen från 2011 skulle statliga universitet och högskolor få ökad frihet. Istället har reformen främst inneburit avregleringar av den interna organisationen.

Många tongivande akademiker har anmärkt att det är ledningarna som gynnas av autonomireformens utformande, snarare än forskare. Men få akademiker bland de som annars i skarpa ordalag bemöter minskat kollegialt inflytande har öppet kritiserat jämställdhetsintegreringen. Detta trots att den ger ledning och linjens chefer makt att införa förändringar som inte nödvändigtvis tar intryck av kollegiala önskemål.

Här finns en intressant blind fläck inom det akademiska skrået. Autonomi för universiteten bygger på att både ledning och kärnverksamhet orkar värna principer om hur saker görs i en meritokrati.

Jämställdhetsintegreringen är ytterligare ett sätt att styra svenska lärosäten och få dem att spela den samhällsroll som matchar politikens målsättningar. I styrningsdiskussionen bland akademiker är det makten över universitetens funktion och ordning som står på spel. Det vore därför välkommet, för att värna ”hoppets vår” som Dickens skriver om i Två städer, om fler forskare mäktade med att kritisera det principiellt problematiska i politikens tuffa lotsning kring jämställdhetsfrågor.

Anna Victoria Hallberg