Utmanarens utmaning

Ledare Artikeln publicerades

När Birgitta Ohlsson blev ordförande för liberala ungdomsförbundet kom hon från ingenstans, utmanade valberedningens förslag och vann medlemmarnas förtroende. Stridbar, rak och motvalls tog hon också som första vegan klivet in i riksdagen.

Hennes radikala personlighet har också yttrat sig i motstånd mot den regering hon nu tar plats i som ny EU-minister efter Cecilia Malmström. Möjligen var det den uppslitande debatten om FRA som bidrog till att folkpartiledaren Jan Björklund tvekade inför att föreslå henne som kandidat. Ohlsson sällade sig till den borgerliga grupp som hotade att fälla regeringen.

Hans presentation av henne under presskonferensen var också full av reservationer. Ohlsson presenterades som en person med ”hög integritet”. Björklund framhöll också att en ledare inte alltid behöver utse personer som tycker likadant på alla punkter.

Ohlsson själv behövde inte mer än en minut på sig för att visa prov på sin diplomatiska förmåga med orden: jag skäms över att romer behandlas som skräp i Italien. Samtidigt är det i sin bufflighet hon har sin styrka. Det råder ingen tvekan om hennes engagemang i frågor som rör mänskliga rättigheter. Hon är också en varm förespråkare av ett svenskt Nato-medlemskap. Men nu tillhör hon den politiska elit hon alltid haft distans till och inte dragit sig för att kritisera. Nu delar hon, som minister, det kollektiva ansvaret för regeringens politik. Med det har utmanaren Birgitta Ohlsson själv ställts inför en verklig utmaning, att agera som en lagspelare.

Rollen som EU-minister är dock tämligen tacksam. Hon kommer att samordna och förbereda lagstiftningsfrågor och bli en slags ambassadör för regeringen i EU-frågor. Politiskt ställs hon dock i skuggan av övriga statsråd. I jordbruksfrågor är det Eskil Erlandsson (c) som är EU-minister. I internationella spörsmål är det utrikesminister Carl Bildt (m) och i ekonomiska ärenden är det finansminister Anders Borg som företräder Sverige. Ohlsson blir således både den mesta och den minsta EU-ministern i regeringen.

Frågan är också om posten är nödvändig under nästa mandatperiod. EU-ministerposten fyllde främst en funktion inför och under det svenska ordförandeskapet. De nätverk och kontakter Cecilia Malmström skapade fungerade som olja i maskineriet. Nu är rollen mer otydlig, och därför inte heller lika tung. I en valrörelse skulle det kunna tolkas som om regeringen sänkt sina ambitioner inom EU genom att inte tillsätta posten. Det kanske är det främsta skälet till att Birgitta Ohlsson fått chansen att prövas som minister. Men sköter hon uppdraget väntar säkerligen nya uppgifter i regeringskansliet.