Vad förtjänar Liberalerna?

Ledare

Man får de siffror man förtjänar. Så pass ärliga uttalanden hör man sällan från partisekreterare. Men Liberalernas Juno Blom säger just detta apropå partiets usla resultat i Sifos senaste sammanställning av opinionsmätningar.

Foto: Pontus Lundahl/TT

Liberalerna klarar inte ens riksdagsspärren. Detta trots att man härförleden hade ett landsmöte som också var Nyamko Sabuni första i rollen som partiledare. En sådan kombination skall vanligtvis borga för ett åtminstone tillfälligt positivt medialt genomslag med påföljande studs i opinionen. Men det var som om den där tillställningen aldrig hade existerat.

Liberalernas situation är mycket allvarlig. det verkar som om den nya politiska miljön inte har någon plats för dem. Bloms fortsätta utläggning är avslöjande: ”Vi ska se till att förtjäna siffror som visar på att vi genom liberala svar kan anta de samhällsproblem som finns.”

Inte bara är det en aning språkligt skruvat, det är helt tomt på substans. Det finns inget som tyder på en framåtsyftande politisk tanke alls.

På papperet borde det vara tvärtom. Det handlar inte bara om ett parti med akademiska traditioner utan också om det som har flest sympatisörer bland sådana som undertecknad. Liberal dagspress är en dominant i Sverige.

Det leder till en sällan ställd följdfråga. Inte bara ur branschperspektiv utan även ur ett demokratiskt perspektiv finns det skäl att undra: hur skall man betrakta liberal press, ofta förstås med liberaler i styrelserna, den dag Liberalerna inte längre är företrädda i riksdagen? Inget ont om duktiga kollegor, men vad utgör liberalpressen för ett slags fenomen in ett sådant läge?

Juridiskt och praktiskt är det förstås bara för hjulen att rulla på som vanligt. Men alla vet att den relativa övervikten för liberaltrogen dagspress i Sverige är gigantisk. Liberalerna har stöd av ett omfång heltidsavlönade debattörer som inget annat parti kan räkna in. Sådana som Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Miljöpartiet har knappt något motsvarande alls.

Nu är det heller inte meningen att det måste förekomma ett slags rättvisa i sådan mening. Situationen är ett historiskt framvuxet resultat av marknad och ägande. Men det bör också kunna sägas högt att den här delen av det svenska debattlandskapet är en kvarleva från artonhundratalet vars former endast delvis speglar den politiska verkligheten. Liberalernas alltmer sannolika sorti ur de valda församlingarna 2022 ställer detta faktum på sin spets.

Man kan också se det så här: om Liberalerna inte hade haft alla de här tidningarnas dagliga stöd, med ringspridningseffekter i andra medier, vad hade de haft för opinionssiffror i så fall? Hade de med partisekreterarens ord ”förtjänat” dem? Hade de ens klarat riksdagsspärren i förra valet?

Elakt? Kanske. Men frågan måste kunna ställas.