Våldets viktiga berättelse

Ledare
Att ogilla krig är en sak, att förtränga en annan.
Foto:

Det du inte fick lära dig i skolan. Så presenterade sig ”Ofredsår” en av alla dessa communitys på Facebook bakom vilket i det här fallet står stiftelsen Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Det Ofredsår ägnar sig åt är alltså något ganska apart.

Artikeln publicerades 18 april 2017.

Apart? Jo, för att de har rätt. Den svenska skolan lär inte ut militär historia.

Den klassiska historieundervisningen med sina kungalängder har successivt fått maka på sig till förmån för social, ekonomisk och framför allt modern historia. Utrymmet har kommit att bli så trångt att svenska krig i princip är utfasade i skolorna trots att krig är politisk historia likaväl som välfärdsreformer är det, bara längre tillbaka i tiden.

Processen har förstås också drivits ideologiskt. De tidigare patriotiska tonfallen som kunde omgärda kanonskotten har varit besvärande omoderna, och beröringsskräcken med allt som kan verka nationalistiskt sitter i de offentliga väggarna. Och eftersom krig är något otrevligt och välfärd något trevligt har det varit psykologiskt tacksamt att förskjuta det förra ur medvetandet. Det hör snarast till kutym att avfärda krigshistoria med en lätt ton av förakt såvida den inte är uppfostrande och moraliserar över svenska illdåd.

Vi verkar ha nått ett slags cirkelslut i svensk undervisning. En ensidighet har på ett typiskt svenskt vis vridits om till en annan och därför står vi idag med generationer som inte har något större hum om svenska krigsöden såvida de inte har läst populärhistoria.

Men den historielösheten är farlig. Vare sig man gillar det eller inte är militär historia den som i förstone berättar om vad som faktiskt har hänt. Den påminner också om historiens karaktär; att skeenden i hög grad kastas fram och tillbaka beroende på enskilda individers beslut, och att dessa i sin tur kan vara av oräkneliga anledningar.

Detta i motsats till den i grunden marxistiska och lagbundna historiesynen i vilken alla handlingsmotiv reduceras till en fråga om förutsebara materiella intressen som handel och utkomster; om produktionsförhållanden.

Det är till exempel i den andan man gärna tolkar Sveriges inträde i trettioåriga kriget som en glupsk vilja att ta kontroll över handelsknutar på norra Östersjökusten. Trots att Gustaf II Adolf underströk för riksrådet hur evinnerligt trött han var på krig och trots att han försökte få arvfienden Danmark att göra gemensam sak i företaget.

Och framför allt: trots att det kristna Europa befann sig i ett religionskrig på liv och död där det innan Sveriges inträde såg ut som om protestantismens öde var beseglat och för Sveriges del fanns utsikten att hamna under polsk spira och se Älvsborg bli marin stödjepunkt för ett katolskt anfall mot England.

Visst fick Sverige territorier i och med Westfaliska freden, men det innebär inte att det var huvudsyftet. Det är samma inlärda endimensionalitet som i modern tid gjort det så svårt för så många att tro något annat än att USA:s anfall mot Irak egentligen handlade om att kapa åt sig landets oljetillgångar. Icke-materialistiska bevekelsegrunder kan vara både äkta och starka och det är ett misstag att vifta bort dem. Går det till exempel att förstå den ständigt pyrande konflikten mellan Indien och Pakistan eller IS lockelse på många muslimer utifrån den moderna svenska historieskrivningens grundantagande att alla religiösa aggressioner egentligen bärs upp av någonting annat?

Karl XII:s öde säger för sin del något om internationell realpolitik. Även om nutiden har kategoriserat honom som en krigsgalning om vilket mer inte skall behöva sägas.

Försiktigt kan man ändå påpeka att han aldrig förde något annat än försvarskrig, i början mot en enorm övermakt i alliansen Danmark, Sachsen-Polen och Ryssland. Anledningen till att Karl XII drog fram och tillbaka genom dessa länder var att en grundligt vapentvingad fred var det enda som kunde säkra hans rygg när han vände den till. Och mycket riktigt anföll danskarna igen så fort de fick höra talas om Poltava, och även ytterligare länder kastade sig plötsligt över den sårade. För att de kunde.

Har världen fungerat annorlunda sedan dess? Efterkrigssverige har odlat en sådan myt och tagit rollen som global fredsapostel genom att kräva nedrustning i varje sammanhang. Den internationellt vedertagna uppfattningen att upprustning i vissa fall kan vara stabiliserande ses som en vulgaritet i Sverige. Men nu står vi där med ett avrustat Sverige, ett naket Gotland och en omvärld som svär över att vi därmed gjort Östersjöregionen mer osäker än vad den behöver vara.

Våldet är lika centralt för historiens gång som bensinen i en bil. Och historien fortsätter.

Sverige utsätts just nu för islamistiska terrorattacker och för främmande makts (ja, Ryssland återigen) så kallade icke-linjära krigföring: en samling trakasserier; militära, psykologiska, politiska och teknologiska, som utan svårighet för tankarna till det gamla tsardömets sätt att bete sig mot sina grannar. Vi har nog bara sett början av de här båda hotens upprullning.

Och svenskarna har svårt att ta in det. Ibland får man känslan av att svenska folket kan delas upp i de överrumplade som misstroget klipper med ögonen och de som har läst sin våldshistoria. Men kanske kommer snart insikten sprida sig att det här med kungar och krig inte är något pinsamt utan viktigt för samhällsförståelsen.

Dessutom kan det vara hejdlöst spännande.