Våldtäkt i drömgården

Ledare Artikeln publicerades
Skolan - en fredad zon för ideologiska fantasier
Foto:JANERIK HENRIKSSON / TT
Skolan - en fredad zon för ideologiska fantasier

Gudrun Schyman? Ebba-Witt Brattström? Styrelsen för Fatta eller för någon annan av alla feministiska föreningar? Nej, ingen har krävt något egentligt straff för de två ynglingar som våldtog en flicka på en skola i Lund. Eller att rektorn skall tillrättavisas för sin passivitet som beslöt att låta dem gå kvar i skolan som om inget hade hänt.

Nu har rektorns beslut ändrats, men det beror enbart på att händelsen fick medial belysning. Lunds skoldirektör är förbluffande ärlig om principlösheten: ”…uppmärksamheten kring fallet har säkert påverkat oss när det gäller om vi fattade rätt beslut tidigare”.

Anledningen är att den av renläriga feminister impopulära författaren Ann Heberlein skrev om händelsen på ledarsidorna.se varefter historien fick spridning. I annat fall hade nog skolförvaltningen i Lund kunnat dåsa vidare.

Varför den här lågmäldheten från profilerade feminister? Jag tillhör inte dem som skannar sajter där identiteter avslöjas hit och dit. Jag vet inte om båda de här unga männen har invandrarbakgrund. Men även om så vore fallet tror jag inte att det är där det sitter. Det här handlar om något annat.

För vi drabbas återkommande av hårresande uppgifter om sexuellt våld mot unga kvinnor i skolan, men utan att etablerade kvinnosaksdebattörer talar om vare sig ändringar av skollagen eller straffskärpning för barn och unga. De väljer istället att rikta in sig mot övergrepp i hemmen eller sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Eller det mer generella ogripbara förtrycket, sådant som får kvinnor ur medelklassen att sticka rosa pussyhats som en del av ”en global proteströrelse”.

Gör man tankeleken att de här två tonåringarna i Lund bara hade varit några få år äldre och istället våldfört sig på en kvinnlig arbetskamrat på arbetsplatsen, då kan man vara säker på att offentlighetens osynliga tråd mellan tystnad och vrede hade passerats.

Men nu skedde det på en skola och de var unga. Två fenomen djupt inbäddade i den svenska revolutionsromantik som var kittet i sextiotalets nya progressiva skola: den kulturradikala önskedröm i vilken skolan skulle vara ett fredat drivhus där den nya, kreativa, gränslösa, vidsynta, frigjorda och framför allt antiborgerliga människan skulle spira. En experimentverkstad inte främst för nya former för inlärning - det är en underordnad biprodukt - utan framför allt för ideologiska fantasifoster om människans oskuldsfulla natur.

Mänsklig ondska hör inte hemma i modellen. Tvärtom, hela drömbygget vilar på idén att unga är naturligt goda och att det är vuxenvärldens nät av förtryckande strukturer (de normer vi andra kallar civilisation) som driver dem till kyla och inskränkthet. Skolan skall istället vårda deras autenticitet och stärka dem till uppror mot det borgerliga (”ifrågasätta”). Idén om straff är inte bara främmande utan ett direkt ideologiskt hot; ett inslag av den utanförvarande verkligheten som om den släpptes in på skolområdet och därmed legitimerades skulle spräcka hela tankebubblan.

”Alla är offer”, meddelade Lundaskolans rektor symptomatiskt.

Det är anledningen till att man gång på gång nås av häpnadsväckande uppgifter om mobbare som får gå kvar och offren byta skola. Eller om öppen mobbning som får fortgå i det synes oändliga under skolledningens utlysande av samtal, dialogmöten och temadagar.

Polisen är inte välkommen, lika lite som föräldern är välkommen i rummet där barnen leker i sin skapade fantasivärld. I skrivande stund rapporteras om en skola i Kalmar där en flicka tros ha blivit våldtagen på en toalett. Skolledningen avstod i flera dagar med att polisanmäla för att man själv ville reda ut saken istället.

Svenska skolledare och pedagoger är sedan decennier marinerade i den romantiska idén om de autentiskt goda unga och resultatet är att svenska elever varit i stort sett rättslösa lika länge.

Men människor är onda. Åtminstone är potentialen till ondska en del av den mänskliga naturen och den finns naturligtvis förborgad även hos barn. Så gott som alla män som inte gått svensk skolledarutbildning vet att pojkar kan vara riktigt jävliga om inte vetskapen om straff håller dem på plats. Hormonstinna tonåringar kan vara rent överjävliga om det inte är uppenbart att de riskerar ordentliga straff.

Föräldrar till elever på skolan i Lund har anledning att vara oroliga för sina döttrar. Inga unga män som går där lär imponeras av de motstridiga signalerna som skickas.

Gudrun Schyman och hennes meningsfränder lägger sig inte i den typen av beslut för att de ytterst är samma andas barn. Dagens tongivande svenska feminism är sprungen ur samma radikalism som förvandlade skolan till en egen ideologisk hemmaträdgård. I ett tyst samförstånd öppnar skolornas ledning salarna för normkritik och feministiskt självförsvar och etablerade normkritiker står redo att blåsa anfall mot katederundervisning och förlegade borgerliga idéer om auktoritet och stramhet. Alla delar de den ideologiska föreställningen om just de unga som gränslöshetens kärntrupper.

Rektorn på Lundaskolan är ett slags drömdirektör. Hans uppgift, liksom hans kollegors på andra skolor, är att hålla verkligheten borta för att skydda fantasin. Hur många flickor som blir våldtagna och trakasserade eller för den delen hur många pojkar som blir förnedrade och misshandlade i den skola som för ett för omvärlden okänt antal elever är en daglig fasa, det stänger både han och vänsterfeminister ögonen inför.