Välfärd vid vägs ände?

Ledare

Svensk välfärd har länge beskrivits som en framgångssaga. Historien om hur våra offentliga system växte fram berättas mer sällan – men när välfärden nu står inför problem kan den vara värd att erinra sig.

I början av 1900-talet utlovades omfattande offentlig välfärd i utbyte mot höga skatter. Frivilliga sammanslutningar ersattes av allmänna bidrag och försäkringar. Inledningsvis fungerade systemet väl. Sverige genomgick efterfinansminister Johan August Gripenstedts liberala reformer på 1860-talet en period av stort välstånd – och svenskarna var ett folk med hög arbetsmoral och starka normer kring hushållning och ansvarstagande. Att överutnyttja välfärdssystemen kom inte på fråga.

Så småningom anpassade man sig till de nya systemen. Normerna förändrades. I undersökningen World Values Survey 1981–84 svarade nästan 82 procent av svenskarna att det aldrig är försvarbart att ta offentliga förmåner som man inte har rätt till i anspråk. I samma undersökning 1999–2004 gav endast 55procent samma svar. Den uppsvällda välfärdsstaten var starkt bidragande till1990-talskrisen, men i stället för att genomföra ett systemskifte gjordes endast smärre justeringar av välfärdsstatens omfattning. Kommunsektorns kostnader fortsatte och fortsätter att växa.

Samtidigt tyder mer och mer på att löftena inte täcks av de höga skatterna. Långa vårdköer, sämre skolresultat och vanvård av äldre är några exempel. Risken för åtstramningar och otrygghet har varit överhängande länge. Nu verkar den komma ikapp oss.

Foto: Marc Femenia / TT

200 miljarder kronor saknas i kommuner och landsting år 2030 om dagens personaltäthet inom välfärden skall behållas. Det visar Riksrevisionens nyutkomna granskningsrapport av regeringens budget. Redan om två år behöver 20 miljarder kronor tillföras. Det är en summa i paritet med kostnaden för hela Polismyndigheten. Sådana pengar finns inte. Ekvationen går helt enkelt inte ihop.

Så, vilka delar av välfärden behöver prioriteras? Vad behöver inte finansieras av skatten? Hur kan privat ansvarstagande gynnas? Vilka tjänster bör avgiftsbeläggas för att få in ytterligare inkomster och förhindra överkonsumtion? Dagens välfärd kommer inte att kunna bibehållas. Det måste vara utgångspunkten för debatten.

Regeringens och Vänsterpartiets jakt på vinster i välfärden framstår dessutom som särskilt bekymmersam i ljuset av dessa problem. Det finns ingen kommun i hela landet som är rustad för att ta över de privata aktörernas verksamhet – och att jaga bort välfärdsföretagen är det säkraste sättet att se till att nödvändiga innovationer och effektiviseringar inte kommer till stånd.Den under mandatperioden förda politiken med höjda bidrag och flergratistjänster vittnar också om en obefintlig krismedvetenhet.

Nu om någonsin behövs privata alternativ och privatansvarstagande, och till det effektivisering, ransonering, behovsprövning,sänkta bidrag och fler och högre avgifter. Det är inga reformer som låter sig genomföras över en natt – men de är helt nödvändiga för att välfärden skall klara sig.