Välkommen till Sverige!

Ledare Artikeln publicerades
Mångkulturalismen skapar ett utanförskap.
Foto:CLAUDIO BRESCIANI / TT
Mångkulturalismen skapar ett utanförskap.

Efter terrordåden i Paris valde många svenskar att låta sin profilbild på sociala medier färgas av den franska trikoloren. Vissa har kritiserat detta som ett uttryck för att liv värderas olika. Den retoriska frågan är varför liknande symbolhandlingar inte görs när långt fler mister livet till följd av krig eller katastrofer i andra delar av världen.

Underförstått är de som manifesterar sin bestörtning över massakern i Paris hycklare eller rasister. Men resonemanget haltar. När någon vi kände väl dör sörjer vi djupare än när en ytlig bekant går bort. Det innebär inte att vi säger att den ytlige bekantes liv var mindre värt, bara att det inte påverkar oss själva på samma sätt. När Islamiska staten, IS, angrep Paris så var det en attack mot hela den kultursfär som Sverige är en del av och dåden skedde i en stad som många har en relation till.

Reaktionerna inför det som hände i Paris förstärks också av insikten om att det nästa gång kan vara i Sverige det sker. Vi vet inte i vilken omfattning det kommit IS-sympatisörer till Sverige, dolda av flyktingströmmarna som flyr samma barbariska organisation. Än mer beklämmande är det att hundratals svenska medborgare, i många fall födda och uppvuxna i Sverige, anslutit sig till IS.

Från vänsterhåll förfäktas teorin att det är ett utanförskap i form av ekonomiska och sociala orättvisor som gör att unga män ansluter sig till ett rövarband som halshugger kristna och säljer småflickor som sexslavar på auktion. Men om så var fallet borde Sverige, med internationellt sett små inkomstskillnader, producera ett mycket litet antal IS-sympatisörer jämfört med andra länder.

Sanningen är nog den att radikaliseringen bland unga svenska muslimer beror på ett helt annat typ av utanförskap, nämligen kulturellt. Den svenska debatten kring invandring fastnar för det mesta i en diskussion om kronor och ören. Det bråkas om huruvida invandringen är en vinst eller förlustaffär för oss. Mer sällan diskuteras hur invandringen påverkar samhället som sådant.

Det går att ha en stor invandring till ett land om man också har en bra politik. Likaså kan även en ganska liten invandring medföra problem om man har en dålig politik. Problemet för Sverige är att vi under flera decennier haft en stor invandring och en urusel politik.

Svensk integrationspolitik har länge haft en överideologi i form av mångkulturalismen. I stället för att bjuda in invandrare till att utforska den svenska kulturen har de fått höra att de endast borde behålla sin särart som somalier, irakier eller afghaner. Bara de bor här ett tag så kommer de övertygas om förträffligheten i värden såsom demokrati, jämställdhet och en sekulär stat. Man missar då kopplingen mellan kultur, normer och lagar.

Mot detta har Sverigedemokraternas syn på kulturell tillhörighet ställts, där den nationella kulturen är binär – du är antingen svensk eller något annat. Det resonemanget är felaktigt, men har lockat många väljare som känt sig provocerade av hur den svenska kulturen ständigt nedvärderas i åsiktskorridoren.

Mångkulturalismen må vara välvillig, men konsekvensen har blivit att invandrare dömts till ett utanförskap som lätt leder till radikalisering. I stället för att skapa möten har politiken skapat kulturella enklaver. I stället för att skapa mångfald har enfalden förstärkts.