Vänstermoral upp i det blå

Ledare Artikeln publicerades

Man tänker på den där moderata politikern i Göteborg som nu sjukskrivit sig för att det var så jobbigt att hennes dubiösa handhavande med skattemedel granskades. Hon har nog tänkt igenom alla möjliga konstiga ursäkter för sitt beteende. Men det finns ett försvar hon nog inte har mage att tillgripa: nämligen att hon skulle vara ett offer för Göteborgs mutkultur. Så pass hisnande fräcka tankar kläcks bara i huvudet på vänsterpolitiker.

Grön Ungdoms språkrör Hanna Lidström är av en hel del att döma bärare av ett sådant kranium. Hon förklarade nyligen i en intervju att det här med att flyga är ett ofog eftersom det är så miljöförstörande. Men hon flyger gärna. Hon flyger till exempel ofta fram och tillbaka till London för att träffa sin pojkvän. För ett litet tag sedan var det en flygresa till kap Verde.

Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Hon inser att det kan verka provocerande och har i så fall svaret ”Fuck you, det är ett fegt sätt att angripa mig” tillhanda. Hon menar att ”Det viktiga är inte vad jag gör”. Det handlar nämligen ”inte om Hanna Lidströms liv”. Istället handlar det om något annat, om ”…ett stort ekonomiskt system som mäktiga och rika män bestämmer över”.

Om före detta stadsborgarrådet i Stockholm Roger Mogert och före detta vänsterpartistiske partiledaren Lars Ohly är rika beror väl på vad man menar. Men mäktiga har de i alla fall varit, åtminstone i Sverige. Båda har mer gemensamt med Lidström än vad hon nog vill inse.

Båda är nämligen lika hjälplösa som hon inför ”systemet”. Eller ”strukturerna” som de vill kalla det. Strukturer som driver dem att ofreda kvinnor. ”Mitt beteende är en del av en struktur som måste förändras” förklarade Mogert när han tvingades bort på grund av sina sexuella trakasserier. Exakt samma andemening gav Ohly uttryck för i en debattartikel när han erkände sitt tölpbeteende.

Det är slående hur lätt vänsterns glödande rättvisepatos drar syre ur dess individuella viljekrafter. När det kommer till deras egna personer visar det sig ofta att osynliga samhällskrafter har tömt deras moraliska handlingsförmågor, i alla fall om man hör dem själva.

Lina Thomsgård, grundare av Rättviseförmedlingen, begärde för ett tag sedan ett strafföreläggande för att kunna leva upp till sina ideal. Som medkännande vänsterperson sitter hon i Stockholms innerstad och oroar sig för segregationen och drar följande för henne logiska slutsats: ”Jag skulle gladeligen stödja en lag som tvingade mig att bosätta mig i exempelvis Barkarby för jämna ut klyftorna, det skulle vara fantastiskt.”

Och i debatten som följde: ”Det där politiska initiativet var dock lite för magstarkt för många, hehe. Ledsen om jag skrämdes.”

Nja Lina, det var nog inte så många som var oroliga. Däremot är det faktiskt lite skrämmande med den ansvarssyn som alltmer verkar prägla den moderna vänstern.

Det individuella ansvaret verkar nämligen inte finnas. Det verkar avtaget och istället upphängt på sådana som undertecknad: vita heterosexuella män vars skuld till existensen av en patriarkal/kapitalistisk/alltiallo-strukturell högre tvingande ordning sägs vara sådan att den fritar samhällsengagerad vänster från individuell skuld.

Jag har faktiskt aldrig förut haft fantasi att tänka på mig själv som något sådant: en atom, en delpartikel bland miljarder andra som håller ihop det stora strukturkosmos inför vars obeveklighet vänstermänniskors fria vilja är rena intigheten.

Snubblande nära ligger förstås också bilden av vänsterns moralsyn som ett stort svart hål.