Väntat oväder för Jan Björklund
”I en tid då tomt politiskt poserande gentemot Sverigedemokraterna uppenbarligen bedömdes ha större betydelse inom Alliansregeringen än klarsynthet och substans, offrades Sabuni och petades från posten som jämställdhets- och integrationspolitiker. Att vår partiledning stillatigande lät det ske är och förblir ett obegripligt misstag som vi behöver rätta till omgående.”
Så låter det från de två. Det är ord och inga visor och den närmaste tiden får utvisa vilka skaror som samlas under den där fanan. Men att Jan Björklund skulle komma att hamna i skottgluggen på något sätt var bara en tidsfråga. Han har suttit så pass länge som partiledare att han får svårt att motivera sin position bara av den anledningen. Ett mediokert valresultat gör inte sådant bättre.
Till Jan Björklunds fördel talar att han företräder den så kallade kravliberalismen i partiet och åtminstone i så motto är solitt borgerlig. Till hans nackdel att han enligt flera uppgifter ändå blir överkörd av sin riksdagsgrupp stup i kvarten.
Han står också som symbol för en skolpolitik som glidit borgerligheten halvt ur händerna. Det som bar upp dåvarande Folkpartiet under de första alliansårens tid var en ideologiskt sammanhållen och djupbottnad kritik mot det svenska skolväsendets förfall. Mycket gott gjordes också under Björklunds tid som skolminister. Men uppgiften var honom övermäktig, och hela politikområdet övergick från att vara folkpartistisk profilfråga till politiskt allemansgods.
Det är i dag svårt att se vad Liberalerna egentligen har att vinna med ytterligare år med Björklund vid rodret, samtidigt som det är lätt att se vad som skulle kunna skördas med ett ledarskap under Nyamko Sabuni. Eller, för den delen, under andra.
Men en sak är i alla händelser oroväckande i detta. Det är själva den situation som nu förestår, i vilken Björklund med viss rätt kan uppfatta att hans position som partiledare endast kan räddas av att han och andra partikamrater blir statsråd. Sådant ändrar dynamiken. Det skall oerhört mycket till för att peta en partiledare om denne samtidigt är minister. Problemet är att det inte behöver handla om en borgerlig regering utan precis vilken regering som helst. Bara Jan Björklund får vara minister i den.