Var finns forskarna i debatten?

Ledare Artikeln publicerades

Under 1990-talskrisen kritiserades den stora närvaron av nationalekonomer i den samhällspolitiska debatten. Nu finns det skäl att undra var nationalekonomerna, eller för all del, andra samhällsforskare tagit vägen när den upplysta arenan ersatts av debattforum där kampen mellan deltagarna är viktigare än sakfrågor och argument.

I en nyutkommen skrift Från Högskolan i Borås till Humboldt - bildning och kunskapskulturer fortsätter diskussionen om akademins framtid i ett samhälle där allt mer disparata krav ställs på högskolorna. Hur påverkas den så kallade tredje uppgiften, universitetens och högskolornas samverkan med övriga samhället när specialisering och internationalisering präglar arbetat på institutionerna?
Professorn i nationalekonomi Lars Calmfors ger här några intressanta reflektioner. Svenska nationalekonomer har historiskt varit mycket aktiva i samhällsdebatten. Det räcker att nämna namn som Wicksell, Myrdal, Ohlin, Cassel och Heckscher för att påminna om vetenskapsmän som praktiserade den tredje uppgiften långt innan den formulerades av statliga uppdragsgivare. Och som Calmfors skriver var de inte unika för dåtidens bildade svenska samhällsvetare som ofta hade bred forskningserfarenhet. Gunnar Myrdal var nationalekonom och sociolog. Eli Heckscher nationalekonom och ekonom historiker
Der är något oklart på vilken grund Calmfors påstår att nationalekonomerna blir allt mer osynliga - någon empirisk undersökning redovisas inte. Men i fackekonomiska tidskrifter har debatten förts länge. Och alldeles nyligen deltog kända statsvetare som Marie Demker, Jenny Madestam, Björn Johnsson och Stig-Björn Ljunggren i något av en parallell diskussion om statsvetarnas roll i det politiska samtalet.
Calmfors tes är dock viktig i en diskussion om forskarens villkor. När kraven på internationell publicering växer är det mindre attraktivt att skriva texter i svensk dagspress, som dessutom kan leda till att forskaren får en mindre meriterande politisk etikett fastklistrad. Och ska artikeln godkännas av redaktören för den amerikanska vetenskapliga tidskriften är det rimligen en fördel att skriva om internationella förhållanden än svensk arbetsmarknadspolitik.
Dagens hårt kritiserade projektfinansiering motverkar också en bred debatt som nyskapande forskning. Inte bara för att den är tidskrävande, utan för att den stimulerar arbete om etablerade rön. Risktagande motverkas. Ja, här frestas man att tillägga att en stor del av den rättsvetenskapliga forskningen i Sverige om grundlagar, maktdelning och rättsstat skett utanför etablerade statsvetenskapliga institutioner. Det är SNS och Ratio för att ge två exempel som fört in perspektiven. Det är viktiga perspektiv. Universitetens kunskapssyn påverkar naturligtvis hela samhället.
Om, för att prata nationalekonomernas eget språk Calmfors talar om utbud av ekonomer i debatten bör man också analysera efterfrågesidan. Samhällsdebatten har förändrats. Antal medlemmar i en organisation, akademisk meritering och formella positioner garanterar inte länge en framskjuten plats på scenen. Fördelen är att samtalet rymmer fler och att korporativa organisationer som haft makt genom att företräda medlemmar långt borta förlorat i inflytande. Statsvetare syns på sociala medier om inte i Kvällsöppets drama.
Men de nya organisationsföreträdarna företräder åsikter, inte medlemmar. I debatten dyker sammanslutningar med förled som Sekulära, gröna eller speciella ständigt upp och försvinner. Institutioner som Finanspolitiska Rådet, andra myndigheter och tankesmedjor söker påverka den centrala zonens medlemmar, makthavare - och inte medborgare. Det är då vi börjar längta efter statsvetarna och nationalekonomerna.