Vår mörka demokratiska diagnos
Under hela valrörelsen for Centern och Liberalerna med falskflagg. Och efter att ha lekt en låtsaslek under hela hösten lät de sig till slut luras in i en uppgörelse med Socialdemokraterna. Och så vände Löfven dem snabbt ryggen och vevade in ett sprattlande Vänsterpartiet. Ett dokument upprättades som ”ni aldrig kommer att få se” som en tillkämpat triumfatorisk Jonas Sjöstedt förklarade inför väljarna.
Stefan Löfven får sedan frågan på en presskonferens om det där papperet som avgjorde saken. Han vägrar svara. Han vägrar inte bara svara på vad dokumentet innehåller. Han vägrar att över huvud taget svara på frågan om det över huvud taget har upprättats.
Sverige statsminister kommer att leda en regering vars bas ytterst vilar på ett förhandlingsdokument vars existens han vägrar erkänna. Och alla inblandade, alltså även de förnedrade företrädarna för regeringsunderlaget, låtsas som ingenting.
Regeringsunderlaget Centern och Liberalerna vägrar dessutom erkänna att de är regeringsunderlag trots att de ingått budgetsamarbete med regeringen. De accepterar plötsligt inte etablerad parlamentarisk terminologi och kallar sig opposition och förväntar sig att verkligheten förändras av det.
Kan det bli mer absurt? Kanske, de senaste veckorna antyder att gränsen för hur fräckt och väljarföraktande Sveriges politiska elit vågar bete sig har förskjutits bort mot en suddig horisont.
Regeringen kommer nog att hålla, i alla fall ett bra tag. Dess politik kommer inte att vara bra för Sverige. Men det stora problemet är inte politiken i sig. Ett större problem är den djupare legitimitetskris som kommit att bli priset för regeringens tillkomst. För att uttrycka det enkelt: Det skall inte gå till så här i Sverige.
De inblandade partiledningarna har surrat sig själva vid en allt hastigare spiral av självbedrägerier, halvsanningar, motstridigheter, förnekelser, blålögner, tjuvtrix, undanflykter och tilltagande skamlöshet så pass att de helt verkar ha tappat kontakten med den utomparlamentariska verkligheten. De finns i dag ingen anledning för någon att ta något av det de säger på allvar. Inser de det detta själva? Litet tyder på det. Och det gör förstås den demokratiska diagnosen än mörkare.
Vad tänker exempelvis Stefan Löfven göra? Tänker han på fullt allvar vägra att svara på frågan om dokumentet existerar under fyra års tid? Det är en situation som för tankarna till tredje världen-styren.
Den svenska politiska förtroendekulturen som vi känt den under efterkrigstiden håller på att rämna. Det är en allvarlig utveckling. Vi har med rätta betraktat den som en av de absolut viktigaste grundstenarna för vårt exceptionella välstånd. Forskare har kallat den skandinaviska samhällstilliten för ”det nordiska guldet”.
När historiens ljus kastas över det politiska förtroendets sönderfall kommer Socialdemokraterna, den svenska välfärdens självutnämnda byggmästare och regeringsförhandlingarnas enda vinnare, ses med släggan i hand.
