Värdefull kulturskillnad
Från Centrala studiestödsnämnden (CSN) rapporteras att personer med utländsk bakgrund är mindre benägna att ansöka om studielån än personer med svenskfödda föräldrar. Skillnaden är tydlig men inte enorm: hälften av personer med utländsk bakgrund ansöker om studielån jämfört med tre fjärdedelar av dem utan.
Myndigheten har ändå tagit på sig att undersöka vad skillnaden beror på. Efter djupintervju med tjugo personer står det klart att det rör sig om språkförbistring och kulturella skillnader. Som exempel ges att det inom islam är förbjudet att ta lån med ränta, även om den är så förmånlig som den CSN erbjuder.
Attityden verkar dock vara bredare förankrad än att bara gälla muslimer. Personer med utländsk bakgrund verkar värdera självständighet högre än andra. Flera citat från intervjuerna pekar på en inställning där familjen ses som en viktigare allians än välfärdssystemen. En av de intervjuade uttrycker det tydligt:
”Jag har hört hur mina kompisar vill lämna ifrån sig sina föräldrar på äldreboende och låta andra ta hand om dem. Folk generellt gillar att ge ifrån sig ansvaret, man tar lån istället för att jobba och man lämnar ifrån sig sina föräldrar istället för att ta hand om dem, sina nära och kära. Vi invandrare är mer rädda för det där, vi vill inte lämna ifrån oss något för sånt är främmande för oss. Vi gör det bara inte.”
Det finns aspekter av detta som nyanserar bilden. En annan som intervjuas nämner att denne inte hade kunnat läsa till läkare utan att frångå islams förbud mot att ta lån med ränta. CSN gör det möjligt för människor att förvalta sina talanger. Men attityden till lån bör ändå problematiseras. Svenska hushåll ligger på sjunde plats bland OECD-länderna när det kommer till hushållens belåning. De har också tredje lägst finansiella tillgångar av de trettiosju länder som ingår i mätningarna.
Detta gör oss känsliga för saker som påverkar ekonomin. För ett exportberoende land som vårt innebär det att den globala handeln är en påtaglig faktor i våra liv. Detsamma gäller politiken. Vi har stora delar av våra tillgångar uppbundna i lån på bostaden och med viss förlängning även i välfärden. Det innebär att vi är förhållandevis mottagliga för ekonomiska incitament från politiker.
Ett exempel på detta är regeringens höjning av barnbidraget. Från och med första mars i år får barnfamiljer tvåhundra kronor mer i månaden per barn. Socialdemokraterna passade på att göra en kampanjfilm på temat där sista repliken var ”Tack Socialdemokraterna!”. Samtidigt har mandatperioden präglats av skattehöjningar som för många familjer inneburit en nettoförlust trots höjt barnbidrag.
Dagens krisdebatt kring välfärden handlar till viss del om att så mycket av vårt upplevda oberoende faktiskt är kopplat till de offentliga systemen och deras funktion. Det är en utmärkt konstruktion om man vill att medborgarna skall engagera sig i debatten. Men det skapar också förutsättningar för det höga tonläge som idag präglar samtalet. Om fler är mindre benägna att skuldsätta sig innebär det inte bara stabilare ekonomi utan även mindre påverkansbara medborgare.
