Vårdnadsbidraget är omgärdat av myter

Ledare Artikeln publicerades

Folkpartiet vill riva upp valfrihetsreformen tillsammans med de rödgröna.

Folkpartiet kommer stödja regeringens kommande lagförslag på att slopa vårdnadsbidraget. Det är i sig inget märkligt. Folkpartiet har tillhört de ivrigaste motståndarna till reformen som i nuvarande skepnad funnits sedan 2008. Det är också naturligt att man i opposition till skillnad från i ett regeringssamarbete agerar på egen hand. I sak är Folkpartiets besked dock svårare att förstå.

Bidraget innebär att föräldrar till barn i åldern ett till tre år ges en möjlighet att stanna hemma längre med skydd för såväl anställning som sjukpenninggrundad inkomst skyddat. Varje kommun väljer själv om de vill erbjuda bidraget, som är på 3 000 obeskattade kronor i månaden. Bidraget delas inte ut om man samtidigt får arbetslöshetsersättning, aktivitetsstöd, sjukersättning eller deltar i etableringsinsatser för nyanlända.

Kritikerna kallar reformen för en kvinnofälla och sedan en tid tillbaka också en integrationsfälla, trots att det rör sig om några få procent av landets föräldrar som väljer att ansöka. Det var AKKA-utredningen som visade att invandrarkvinnor är procentuellt överrepresenterade som mottagare av vårdnadsbidraget. Men den stora bilden är bra att ha för ögonen. Andelen barn i förskola har ökat kontinuerligt och ligger i dag på 84 procent i åldern ett till fem. Det är i stort sett ingen skillnad mellan barn födda i Sverige eller utomlands (SCB/De flesta barn i förskola – oavsett bakgrund).

Mindre uppmärksammad än överrepresentationen bland invandrarkvinnor var AKKA-utredningens slutsats att vårdnadsbidraget inte tycks ha haft någon effekt på arbetskraftsdeltagandet. Attityderna till att kvinnan arbetar när barnen är små tyder på att många utrikes födda familjer skulle ha valt att själva ta hand om sina barn även utan ett vårdnadsbidrag, skriver man. För dessa familjer innebär bidraget med andra ord inget annat än en välfärdsökning. I praktiken är vårdnadsbidraget alltså långt ifrån den fattigdomsfälla liberala kritiker brukar kalla reformen för.