Varför driva urbanisering?
För urbaniseringen innebär inte enbart, eller ens primärt, att människor från olika mindre orter i landet flyttar till huvudstaden. Den innebär också, även om det uppmärksammas mindre, att människor flyttar till de centrala kommunerna i de arbetsmarknadsregioner där de bor.
Det pågår en regional urbanisering som på ett grundläggande sätt förändrar livsmönster och förutsättningar. Enligt Sydsvenska handelskammaren finns det i Sydsverige utom Skåne tre kommuner med högre befolkningstillväxt än riket under åren 2000-2016 och fler sysselsatta än 20 000: Halmstad, Växjö och Kalmar. De är tillväxtmotorerna.
Händelsevis är de också kommuner som belönas av staten för att de växer. I Hallands län fick Halmstads kommun nästan 36 procent av den totala statliga byggbonusen till länet. I Kalmar län fick Kalmar kommun drygt 60 procent av den statliga byggbonusen. Och i Kronobergs län fick Växjö kommun drygt 71 procent. Kommuner där det redan finns en stark arbetsmarknad, och därmed en naturlig betalande efterfrågan på bostäder, får alltså statliga bidrag för att de gör det självklara och inte motarbetar bostadsbyggande.
Några gigantiska summor är det inte. Men de är inte heller mindre än att Kalmar kommun hastade fram en bostadsförsörjningsplan (vilket krävs för att få bonusen) och kommunstyrelsens ordförande hotade med extrainsatt sammanträde ifall inte kommunfullmäktige röstade igenom planen i första omgången. Och i dess helhet omfattar byggbonussystemet 1,8 miljarder kronor - en av de största satsningarna regeringen gör på något byggrelaterat. Det är inte heller så att byggbonusen ska täcka kostnader som uppstår till följd av inflyttning. Dels kompenseras exempelvis snabbt växande barngrupper redan genom det kommunala utjämningssystemet, dels finns inga särskilda ändamål avsedda för byggbonusen.
Den är kort sagt bakvänd fördelningspolitik, de facto centraliseringsfrämjande och ett slöseri rakt upp och ner.
