Varför så sen, Löfven?

Ledare Artikeln publicerades

En kvinna på väg hem blev natten mot fredagen överfallen och utsatt för misshandel på Teleborg i Växjö. Det rörde sig om ett våldtäktsförsök som utan tvivel kommer att kasta långa skuggor genom livet. Den explosion som ett antal timmar senare inträffade i Linköping hade för några år sedan självklart klassats som en olycka men leder nu snarast tankarna i riktning mot bombdåd. Båda händelserna sätter fingret på det nya otrygga samhälle vi lever i, där sprängningar, skjutningar, rån, misshandel och våldtäkter blivit vardagsmat.

Foto: Jeppe Gustafsson/TT

Trots att vissa förbättringar skett fortsätter brottsligheten att vara ytterst påtaglig i Sverige. Politiker har alltför länge blundat för problemen och hellre ägnat sig åt ord än åt handling. Det är mot den bakgrunden av godo att regeringen Löfven efter många år av kriminalpolitisk passivitet uppammat kraft att agera, låt vara mera för att det är ett måste än för att den egentligen vill.

Regeringen tävlar nuförtiden med sina motståndare om att vara tuffast mot de kriminella. Straffskärpningar presenteras på område efter område: vapenbrott, sexualbrott, blåljussabotage, hot mot politiker. För tillfället är det skärpta straff för mord som är på tapeten. Regeringen vill göra livstids fängelse till normalstraffet istället för fjorton år, som är den rådande ordningen.

Dessa förändringar i straffskalorna är förstås av godo. Till det kommer att fler än förväntat blivit antagna till polisutbildningarna och att antalet platser på dem utökas. Därmed blir det kanske möjligt att vända den negativa trenden mot att alltmer polisiärt arbete överlåts till säkerhetsföretag – en privatisering det varit märkligt tyst om i ett land där vinstdrivande företag inom vård, omsorg och skola får många att närmast reflexmässigt gå i taket.

Även om regeringen till sist börjat angripa kriminaliteten på allvar kan man dock undra varför den varit så senfärdig. Till exempel tog det ganska lång tid innan den växande mängden skjutningar framkallade en reaktion, och när denna väl kom blev kriminalvården hårt belastad eftersom den inte är dimensionerad efter dagens svenska brottslandskap.

Just framförhållningen är en av de ömma punkterna i regeringens kriminalpolitik, liksom för den delen ifråga om andra centrala politikområden. Det är svårt att befria sig från intrycket att man reaktivt lappar och lagar och att en sammanhållen vision saknas. Därmed riskerar utvecklingen att bli ryckig och rapsodisk.

Ett närbesläktat och lika stort problem är att åtgärderna är senkomna. Det lär dröja ett bra tag innan grova brott slutar dugga tätt genom Sverige. Om kriminaliteten hanterats vederbörligt på ett tidigare stadium istället för att tonas ned och förminskas hade mycket varit vunnet.

Det finns dock ingen poäng med att spekulera kring vad som kunde ha varit. Vad som spelar roll är att något med substans äntligen görs på den kriminalpolitiska fronten. Bättre sent än aldrig – men det pris samhället får betala för att regeringen dragit fötterna efter sig är helt klart orimligt och överhövan högt.