Vargen och kd-luvan

Ledare Artikeln publicerades
Foto:Henrik Montgomery/TT

Någonstans runt 2,8 procent. Säkert högre i någon mätning och säkert lägre i någon annan. Det spelar mindre roll. Någonstans där ligger Kristdemokraterna och det borde skrämma dem. Men det gör det inte. Och det är deras problem.

Rädsla är en mycket stark tillgång i politiken i den bemärkelsen att den ofta är den starkaste förändringskraften till det bättre. Politiska partier är nämligen ganska obenägna till förändring. Många i det aktiva skiktet har satt politiskt kapital i vissa positioner och vill inte alls veta av kursändringar i sakfrågor om det inte är nödvändigt. I slutändan är det försörjning i form av förtroendeuppdrag och arvoden som ligger i potten. Då föredrar man att det är lugn och ro i båten.

För att det skall ändras behöver rädslan sätta in. Det är utsikten att förlora allt som verkligen väcker mod och dristighet. Det var rädslan för marginalisering som fick moderaterna att acceptera Fredrik Reinfeldts dramatiska omstöpning och samma slags rädsla som därefter fick alla borgerliga partier att offra olika hjärtefrågor för att kunna bilda Alliansen.

På samma sätt är det idag rädslan för Sverigedemokraterna som fått Anna Kinberg Batra att vrida tillbaka sitt parti i migrations- och integrationsfrågor. De moderata aktivisterna biter ihop nu som då, för de har en varg i hälarna som nafsar efter deras mandat.

Men Kristdemokraterna? Partiets högerfalang hörde tidigt det kusliga ylandet och gjorde sitt bästa för att sätta om i samma räddningsspår som moderaterna skulle komma att rusa förbi dem i. Men det går trögare för Kristdemokraterna, för de är inte lika rädda.

Varför? Dels är de vana vid att räddas av moderata stödröster (även om det inte sägs högt) och inser inte att politikens nya omständigheter har slagit ut även det scenariot. Dels, har det åtminstone påståtts, utmärker sig partiet sociologiskt i det att förhållandevis många har utkomst och socialt sammanhang vid sidan av politiken. De är således inte lika beroende av sina förtroendepositioner som andra och därför inte lika rädda när dessa hotas.

Och så är de splittrade. Partiets starka frikyrkliga vänster är inte riktigt med på det uppbyggliga ”Man kan inte bromsa sig in i framtiden” som bildade fond till partiledaren Ebba Busch-Thor då hon inledningstalade på partiets kommundagar i Karlstad igår. De bromsar allt de kan. Än mer; de vill tillbaka helst till den migrationspolitik som skapade krisen 2015 och gärna i god tid före valet så att väljarna kan dra sina slutsatser.

För det är där det sitter. 30 000 poliser är gott och väl, omsorg om pensionärerna och gemensam alliansbudget likaså. Men den bistra verkligheten är att det måste, för att tränga fram, bäras av en solid och trovärdig migrationspolitik som inte spretar. Det går inte att i människovärdets namn vilja hela världen så väl att de svenska ekonomiska och sociala systemen brister.

Vargen står beredd att sluka denna lilla hjärtegoda kristdemokrat hel. Skall odjurets svalg behöva öppna sig innan partiets överlevnadsinstinkter sätter in?